Fransmännen, tänker jag. De har en tradition av att strejka och protestera.

En gång kom franska lantbrukare med sina traktorer och välte lass av tomater från Spanien. De spanska andalusiska tomatodlarna fick fram sina tomater tidigare i solen och värmen. Det gillade inte de franska bönderna. Vägarna var röda, inte av blod utan av tomater.

Nu är det bilförarna som protesterar. De gillar inte att bensinpriset höjts. Inte lyssnar de på att det är jorden som svettas, inte bryr de sig om att det en gång gjordes ett klimatavtal – i Paris – deras eget land! Nej, de vill kunna köra bil som vanligt, och de menar att de inte fått tillräcklig kompensation.

Det är lätt att peka finger åt andra. Men hur har vi det själva i Sverige? Hur gick det för Miljöpartiet när skatten på drivmedel ökades marginellt? Och hur mycket gnälls det inte över den minimala skatten på flygbränsle?

Människor tål helt enkelt inte försämringar. Hur ska vi då klara klimatutmaningarna? Har vi inte svettats tillräckligt redan? Har inte nog med människor dött i Kalifornien?

Det går alltid att skylla på någon annan. Egennyttan går före allt annat. Solidaritet är ett gammaldags ord. Eller?

Bilden kommer från lavamarken på Lanzarote. Så där kan jorden komma att se ut.