Varför jag kom att tänka på just Maslow vet jag inte, men vad jag vet är att varje psykolog känner till Maslows behovshierarki och att många andra människor hört talas om hans tanke.
Vilken tanke då? Jo, att människor har behov och att behoven kan rangordnas, så att några är mer grundläggande, andra mer utvecklade. Maslow menade att de grundläggande behoven verkligen var så grundläggande att inga andra behov kunde tillfredsställas om inte de var uppfyllda. Just den tanken kan och har diskuterats, men det är inte det jag tänkte skriva om i dag.
Först behovstrappan, som har fem steg, här illustrerade med hjälp av en bit av en målning jag gjort av vulkanen Mana Kea på Hawaiis ”Big Island”:
Längst ner (det djupgröna) har vi de rent fysiologiska behoven: mat, luft, vatten, sex, sömn, utsöndring, andning
Nästa steg upp – det mörkblå har vi behoven av trygghet dvs: hälsa, sysselsättning, resurser, egendom
Det ljusblå motsvarar behoven av kärlek och tillhörighet: vänskap, familj, sexuell intimitet
Det röda är behoven av anseende och aktning: självkänsla, självförtroende, prestation, respekt för andra, respekt från andra
Och det vita är slutligen självförverkligandet: moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning, frånvaro av fördomar, godtagande av fakta.
Jag som så många andra funderar på hur man kan tillämpa den här behovstrappan i våra egna liv. Då tycker jag att något fattas. Alla beskrivningar jag har sett handlar om våra behov av att FÅ något eller BESITTA något. Men hur är det med våra behov av att GE?
Jag hade nog inte tänkt på de behoven innan jag fick barn. Då blev de plötsligt så överväldigande: Här var en bit av mig själv, och den krävde all uppmärksamhet, all omsorg, allt. Att jag inte reagerade mot det, jag som var i början av min akademiska karriär? Nej, barnen gick före allt, det bara var så.
Nu när den akuta småbarnstiden för länge sedan är förbi kan jag se mina behov av att ge på avstånd. I själva verket kan de behoven också beskrivas med en trappa: en ”dela med mig trappa” där jag vill dela med mig av de grundläggande behoven: trygghet, kärlek, aktning och självförverkligande.
Det bästa med att dela med sig är att man inte blir fattigare av det, utan snarare rikare. Liksom delad glädje är dubbel glädje kan delad aktning mångfaldigas, delad (människo)kärlek ge rik frukt och delad trygghet bilda en stabil grund att vila livet på. För att få en delad andning, mat, vatten, osv krävs förstås en gemensam ansträngning av hela samhället där jag ingår. Därför är jag klimatvän och miljövän.
Jag träffar på det här ”dela med mig” behovet många gånger om, och inte bara bland vänner och bekanta eller i kyrkan, utan också bland obekanta på stan, eller på Facebook: Den ena efter den andra delar med sig av sina erfarenheter, stöttar och hjälper, ger aktning och anseende och deltar i gemensamma aktioner.
Vad härligt att få klättra i ”dela med oss”-trappan!