Människor har alltid flyttat eller flytt. Flyttat i hopp om att få bättre levnadsvillkor, eller flytt undan krig och förföljelse. Folkvandringar har funnits tidigt. Judarna vandrade redan under 500-talet före Kristus, medan det som kallas för ”folkvandringstiden” inträffade under medeltiden. Den moderna flyktingkrisen började på 2010-talet.

Låt mig följa min egen tråd. Min flykthistoria börjar med att min mormor flydde från första världskriget år 1916. Själv flydde jag med mina föräldrar från bomberna i Helsingfors i början av andra världskriget. Då hamnade jag i ett neutralt land. Allt borde vara frid och fröjd, men flykten bor kvar i kroppen, jag kommer aldrig från den. Alltid är jag utanför, alltid känner jag mig på flykt. Det är så mycket jag inte förstår, och det kommer så många nya skrämmande idéer.

De idéer som skrämmer mig just nu är de här:

”Sverige är svenskt, vi har svenska värderingar?” 

Betyder det att vi ska bo i ett vakuum? Att inga nya tankar, eller människor, får komma in till oss?

”Vi som är här måste väl ha företräde framför dem som kommer? Och vi som redan kommit hit måste väl gå före dem som kommer senare?”

Det känns som att lägga badhanddukar på en badstrand tidigt på morgonen för att gå dit och bada på eftermiddagen. 

Vad sägs om orden: ”Allt vad ni vill att människor ska göra mot er det ska ni också göra mot dem?” Jag vill ta emot med en öppen famn. När jag var barn bodde alltid någon utanför familjen i vår trånga lägenhet. I vårt moderna Sverige är samhället ansvarigt. Vem öppnar sin dörr för en främling? Vem tränger ens en gång ihop sig för en släkting?

Vem lyssnar på orden: ”Allt som ni har gjort mot en av mina minsta bröder, det har ni också gjort mot mig.”

Visst förstår jag att vi i Sverige inte kan ta emot flyktingar från hela världen. Det är ett dilemma jag inte klarar av. Därför skriver jag i stället för att skrika.