Jag blir inte ofta arg, men visst blir jag förargad när saker krånglar till sig, när det inte går som jag vill, och så vidare. Nu var det datorn som bråkade, trodde jag. Markören hoppade omkring så fort jag skrev något. Det blev väldigt mycket fel. Ord delade på sig. Ena halvan lade sig där jag ville ha den och andra någon helt annanstans. Det gick inte att hitta den andra ens en gång. Den gömde sig som om vi lekte kurragömma. 

Jag klagade på datorn, förstås, det är ju det första jag tänker på. De stackars dumma maskinerna, de kan inte ens försvara sig. Det måste vara något fel på den där plattan som man styr markören med. Jag lade ett papper över plattan. Då fungerade allt mycket bättre. Men jag behövde använda styrplattan då och då. Bort med pappret, och alla problem återkom.

De hjälpsamma supportrarna på Facebook undrade om batteriet möjligen svällt. Nej, inte vad jag kunde se.

Det skulle gå en natt för att jag skulle komma på det. Min tumme. Vänster tumme. Titta på den. Krokig och dan. Den ramlade ner på styrplattan medan jag skrev. Lösningen var att fästa upp tummen med ett gummiband. Nu har jag inga problem mer. Annat än att det gör ont i tummen. Men det går över.