Det började redan i boken ”När berget röt”. När alla måste fly undan vulkanutbrottet måste de ta sig någonstans. Den närmaste plats som inte var en ö var Nordafrika. Jag hittade Tan Tan på kartan. Ganska rakt österut från Lanzarote ligger staden.. 

Det var namnet som fascinerade mig. Tan Tan. Och så informationen som fanns på Wikipedia:

”Tan Tan är en plats där få stannar. ”

Wikipedia ändrar sig. Nu sägs det hur många invånare det finns där och berättas att man hittat en liten lerstaty, en Venus från Tan Tan. Jag kanske skulle lägga till hur viktig den skulle bli i en bok som utspelar sig i en fjärran framtid?

Jag befolkade den med främmande varelser, svartklädda. Här ett stycke ur boken ”När berget röt”: (sid 235:)

”Ett stillsamt och långtråkigt liv tycktes de svartklädda leva. De visade sig inte glada och inte ledsna. Inte rädda eller modiga, inte lekfulla eller eftertänksamma. Maurice hade inte sett om de skyndade sig någon gång. Var de alls nyfikna eller ivriga? Inte heller kunde han avgöra om de någonsin stannade för att tänka, som människor, eller söka i databaser, som robotar. Han undrade om de hade några emotionella komponenter. Kunde de vara kära som människor? Hade de något kön alls? Maurice såg dem aldrig sitta ensamma stilla och titta ut över havet eller öknen. ”

Och på ett annat ställe  (sid 236):

”Myror samlade barr till stackar, men här fanns inga barrträd. Vad gjorde de svartklädda? Visste de vad de gjorde?

De följde varandra i flock. Var de som får? ”Gud är min herde”, brukade Julia säga. Var hade de svartklädda sin beskyddare och vägledare? Bara mysterier bjöd de.”

I nästa bok fick de större betydelse. Här några stycken ur boken ”När jorden led”: (sid 92-93)

”Pedro stod nedanför bänken med skärmar, bakom ryggen på de svartklädda. Vad skulle han göra? Så kom han på det. Han kunde fotografera skärmarna ljudlöst och analysera bilderna senare. De svartklädda var så koncentrerade att de inte märkte honom. Ibland var det bra att vara liten. Han smög bakom deras ryggar och fotograferade skärm efter skärm med sin ögonkamera. 

En svartklädd gjorde en långsam rörelse med ena handen mot skärmen, en annan gjorde likadant och bilden på skärmen ändrade sig. Pedro såg inte vad som fanns på deras skärmar, men han fotograferade den nya bilden också. 

Några andra svartklädda gjorde också några handrörelser och skärmarna fladdrade till. Pedro var noga med att ta bilder så fort som något ändrade sig. Vad var det fråga om? Varför gjorde de svartklädda så här? 

Pedro ville inte visa sig. Han stannade så länge han vågade. De svartklädda kunde ändra ställning, titta bakåt, upptäcka honom. Han var en spion. Skulle de svartklädda gilla det han gjorde? Vad skulle hända om de upptäckte honom?”

Så kan det bli när jag hittar en intressant ort.

Nyfiken på böckerna? Du hittar dem i nätbokhandeln. Eller direkt hos mig: yvonne.waern@gmail.com