Midsommar – igen! Eller: Midsommar – så underbart! Eller: Nej, inte mitt i sommaren, den har ju knappt börjat!

Hur jag än möter den, blir den speciell, midsommaren. Midsommarafton på Sjövik i drygt sextio år. Första midsommaren var jag ännu inte gift. Sista var en ny man vid min sida. På bilden är jag ganska precis i mitten av mitt liv.

Traditioner lindar sina kransar till liv och död, glädje och sorg. Sjövik där våra barn firat midsommar så länge de mindes, där ett nyfött barnbarn lyftes över middagsbordet, och ett annat döptes. Nu är Sjövik långt borta och jag sörjer. Är förändringar alltid sorgliga? Sjöviksfirandet har förändrats, mitt liv har gjort ett nytt slag i kryssen, men har jag kommit framåt?

Det första sommardoppet tog vi i strömmande kallt vatten i Bäsingen, en gång paddlade jag kanot med min gamla mamma. Soirén var det bästa, eller dansen kring stången, nej, förresten att resa stången var bäst, att plocka blommorna till stången, att få sjunga ”Du lindar av olvon en midsommarkrans” eller att samlas till midsommarkörens hyllning i ”En vänlig grönskas rika dräkt.”

Det här ska vara en hyllning till Sjövik i midsommartid, men det blir mest tårar. Varför ska ljuva minnen göra så ont efteråt?

Ryck upp mig! Jag har ett nytt liv! Det är för långt till Sjövik, visst har jag det bra här! Nya goda vänner, andra traditioner – det är väl inget fel på det? Men några sextio år till blir det inte.