Visste Hesiodos, en grekisk poet, om feniciernas resor? I alla fall berättade han, redan på 700-talet före Kristus, om Macronesien  (Makaron nesoi). På grekiska betyder detta de lyckosamma, lycksaliga öarna. De låg nära Sydeuropa, på andra sidan den kända världen, det vill säga Medelhavet, världens navel. På de lycksaliga öarna kunde hjältar få sin belöning efter att ha kämpat väl.

Fyrahundra år senare skrev Platon ner sin lärares, Sokrates’, dialoger. För min bakgrund är dialogen ”Timaeus och Critias” (delen om Critias) mest intressant. Där berättas att långt borta, på andra sidan Platons kända värld, skulle det en gång ha funnits en kontinent som var större än Asien och Afrika tillsammans. Där fanns allt vad människor behövde i överflöd. Den övärlden kallades för ”Atlantis” efter sin första kung, Atlas. De människor som bodde där kallades för ’atlanter’. De var krigiska och övermodiga, och sägnen berättar att de satte sig upp mot sina gudar. Därför lät gudarna Atlantis sjunka i havet. De öar som nu finns kvar är resterna av Atlantiskontinenten.