”Glad påsk!”. Den ena Facebookvännen efter den andra önskar oss Glad Påsk redan en hel vecka före påsk. Ja, jag förstår att min hinduiska väninna i Indien inte kan hålla reda på vad Palmsöndagen är, men vi kristna?

En gång i tiden var långfredagen helig. Ingen fick arbeta, ingen bio var öppen. Det var sorgens och möjligen vredens dag. Glädjen kom inte förrän på söndagen. Det var då Jesus stod upp från de döda.

Vare sig vi tror på undret eller inte, kan vi väl hålla fast vid vad som är påsk i alla fall? Förbereda påsk med fastlag och fasta. Fira att Jesus kom till Jerusalem med palmblad (eller påskris) på palmsöndagen. Och glädja oss på påskdagen. Då är det GLAD PÅSK!

Jag vägrar att ta emot några påskhälsningar innan – surpuppa här. När jag är glad har jag anledning till det.

Det kan möjligen bero på att jag varit i det katolska landet Spanien omkring påsk i så många år. Alla processioner under heliga veckan har krupit in i mina porer. Vandringen genom den lilla staden tillsammans med alla andra. Påskmässan i kyrkan. Och den underbaraste avslutningen: Kvinnorna som stod utanför kyrkan. De höll sina händer över varandra, det var det enda jag såg. Och så, på en gång lyfte de upp händerna. Upp flög fåglar mot himlen. Det var verkligen ett tecken på uppståndelse! Jag får fortfarande tårar i ögonen och tupp i halsen när jag tänker på det.

Då tycker jag det är synd att vi är så sekulära. Så avkristnade att vi inte vet vad påsk är. Varför önskar vi varandra alls Glad Påsk?