På somrarna visste jag ingenting om krig och ransoneringskuponger. Det kan bero på att jag inte kunde gå och handla där på landet. Det var långt till affären, var den fanns och hur mamma fick hem allt vi behövde på cykeln, vet jag faktiskt inte. På somrarna mindes jag inte hur hungrig jag var på vintrarna; när det var sommar åt jag bär från svarta vinbärsbuskarna, och så blodbokens blad, förstås. Ängssyra och harsyra var också gott.

Mamma kunde dryga ut mathållningen med fisk. Från bergshällarna kunde pappa och jag fånga abborrar med metspö. Jag grävde i komposten och fick upp feta daggmaskar som jag utan några som helst betänkligheter trädde upp på en krok. De vred sig utan att jag kände någon som helst empati. De små randiga fiskarna dödade jag helt hjärtlöst genom att slå dem mot berget. Sedan var det mammas problem att åstadkomma något som var ätbart av de beniga kropparna. Fiskaladåb eller fisklåda fick det bli. Då fanns inga dioxinvarningar för östersjöfisk, och vi åt fisk så ofta vi fick tag i någon.