Som fantasyförfattare borde jag kunna göra något av mina tidigare bekantskaper med artificiell intelligens, tänkte jag.  Och kunde inte motstå frestelsen att ha med litet beskrivningar om GOFAI (Good old fashioned artificial intelligence) i min nya historia.

Jag tog en fantastisk förebild: Goedel, Escher, Bach – An eternal golden braid av Douglas Hofstadter. Han skrev varannat kapitel fiktion, vartannat fakta. Jag läste den boken under inflytande av en svår influensa och minns särskilt hur myrstacken krälade över mig. (Vilken myrstack? Läs boken, får du se.)

Jaha, och så var det ett kapitel om maskininlärning, då. Det kunde jag ingenting om, men det funkade med hjälp av Pavlov. Sedan borde Skinner och Watson in också, tänkte jag, men sparade det ett tag.

Så kom jag till robotiken. Det var då jag förstod att jag måste ge upp. Robotdammsugare och robotgräsklippare gick väl an, men de där japanska robotarna som liknade människor? Nej, det gick för långt!

Jag blev tvungen att skrota tusentals ord. Få se vad det blir nu.