Landet var mitt liv, min längtan på vintern och min sorg när hösten kom. I min skolbänk sparade jag en grön tallkotte och en barkbit. Ingen fick öppna mitt bänklock och skratta åt mig.
Hela sommaren var jag en del av naturen och skogen en del av mig. Jag klättrade upp i en tall som en ekorre, så högt jag kunde komma. Ingen kunde se mig, men själv såg jag långt över berget, men inte ända ut till vattnet. Jag kunde inte se vårt lilla hus, men jag visste att det fanns där, bakom syrenbuskarna. Jag brukade ta en syrenblomma och suga i tratten längst ner. Det smakade litet sött, och jag var alltid sötsugen.
Utanför huset växte ett träd med hängande grenar, jag tror det var en al. Under grenarna blev som ett rum där jag kunde sitta. Där gömde jag mig för pappa om han kom hem och var arg. Jag kallade krypinet för ”Vårt hem” och gjorde små fat av syrenblad och koppar av ekollonhattar. Jag bjöd Rurik, min lillebror, på mat och då satt han stilla och låtsades äta klöverblad och syrenblommor.