Kriget var långt borta, vi hade kommit bort från det och bomberna var bara ljud och lukter som skrämde mig i mina drömmar. På sommaren fanns det inget krig, det hörde till vintern, till skolan och till gatorna. På vintern kunde någon reta mig med ballonger, jag var vettskrämd för att de skule smälla. De påminde mig om bomberna, men det fick jag inte tala om. Ingen låtsades om att vi sett hus brinna, att vi varit nere i skyddsrum. ”Vi gick ut för att titta på bomberna”, sa mamma glatt, men jag minns hur Geisha, en skotsk terrier och min bästa vän, kröp ihop och gjorde en liten kisspöl på trottoaren, fast hon alldeles nyss kissat på gatan i rännstenen, precis som hon skulle göra.

Jag kommer också ihåg hur vi klättrade upp från ett skyddsrum och hur Geisha inte ville följa med. Lukten där nere, tingade sig in i min näsa och liknar ingenting jag träffat på senare. Väntan på ljjudet var det värsta. Alla människor tryckte sig intill varandra och pratadeinte  alls, kanske det är det minnet som gör att jag avskyr att åka tunnelbana. I vilket fall vet jag att ljudet av fallande bomber liknar ljudet när man släpper luft ur en ballong. Väntan på explosionen är lika hemsk när jag vet att ballongen kan spricka när som helst.