Dan före dan före dopparedan! Under min full-farts period i livet var det överfullt i farten just den dagen. Det var då klapparna slogs in och verserna skrevs och allt annat gjordes som skulle göras. Bara för två dagar sedan var det morfars födelsedag och för nio dagar sedan Lucia med farfars födelsedag. Ingen rast och ingen ro, bara gno!
Men innan dess var det städat, jobbet var tillfälligt undanlagt och julgranen stod och väntade utanför husknuten. Snörena att fästa granen med var knutna i gardinstången, för kattens skull, pepparkakorna var bakade men lussekatterna stod och jäste.
Dan före dan före dopparedan, den dagen tyckte Nina, min yngsta dotter, bäst om. Dan före dopparedan var inget bra, tyckte hon, det var för nära inpå, orden studsade inte lika fint på varandra, TV-programmen var inte lika underhållande. Kanske hon kände julstressen redan då.
Vi var våldsamt kreativa med lussekatterna, försökte göra dem som katter – rekommenderas inte! eller gjorde ”prästens hår” – det blev maffiga bullar som ingen skulle orka äta ensam.
Annika, storasyster, var ute och sjöng någonstans – för en körsångare blir det alltid mycket sång i juletider. Nina och jag var ensamma hemma med katten och lussekatterna.
”Blir det här bra?” undrade jag medan jag rullade ännu en stång till en lussekatt:
”Vill du veta att
katten gillar natt
men vi kanske skulle
rulla en lussebulle?
Nja, sa hon, den här är bättre:
Detta var en vers i sonettform, skriven av far i huset. Han brukade stänga in sig en kväll före jul, tillsammans med versboken, skriven av själve versmästaren Alf Henricson. Karl-Gustaf var oöverträffbar, fast han inte var infödd versmästare. I själva verket var det Torbjörn, far, morfar och farfar som höll traditionen levande. Inte bara vers utan också litet pärs:
I vart huvud bör en panna
finnas för att tänka rätt
Denna bör i köket stanna
för att laga fin kotlett.
Så blev lussekatterna färdiga och vi satte oss ner med O’boy i bullbaks- och saffransdoft. Åkesson, den långhåriga katten, gick till ytterdörren men vände när han såg snön och gick till sommardörren. Lika besviken blev han varje gång han såg att det var vitt också där. Vi tröstade honom med en burk med tonfisk, det älskade han ända in i det sista.
Vissa dagar minns man mer än andra.