Annandag jul brukade vara en dag för läsande och eftertanke. Ofta började jag skriva mina anslagsansökningar just den dagen. De skulle ju vara inne till mars, lika bra att börja i tid.

Inte minns jag i detalj vilka projekt jag sökt till under åren, men ett av dem kommer jag ihåg. Det var både roligt och gav en hel del utdelning. Det handlade om att ta reda på hur människor tolkade vad de läste. Jag hade en hammare och såg en massa spikar att slå ner. Hammaren var en metod: människor fick ”tänka högt” medan de läste (en mening i taget). Spikarna var själva tolkningsprocesserna. (Pluralis, förstås)

När jag började med någon text av Karl Marx – minns inte vilken – upptäckte jag att försökspersonerna egentligen inte tolkade texten. De reagerade blixtsnabbt med att hålla med eller protestera. I 68-talets fotspår höll de flesta med. De utvalda var ju psykologistuderande i sin bästa Marx-ålder. Jag kanske ska tala om att de ställde upp frivilligt, men de hade viss plikt att tjäna som försöksperson. ( Hur skulle vi annars kunna göra psykologiska experiment?)

Jag blev  förfärad (men kanske inte förvånad) över hur lätt de lät sig vilseledas. Det måste undersökas närmare! Det blev några år av textförståelse-projekt. Intressant och jobbigt. Tänka-högt protokollen måste skrivas ut, och att läsa osammanhängande tankar och göra någon struktur av dem var en utmaning. Hur bra jag klarade det vet jag inte, men jag blev i alla fall senare betraktat som en pionjär inom det området 🙂

Den här forskningen är alltså väsensskild från en senare kollegas studier i ”informationsdesign” (Rune Pettersson). I stället för ”design” studerade jag ”mottagning” eller ”reception”. Men det var inte heller någon ”receptionsforskning”, sådan som blev aktuell inom en tids litteraturvetenskaplig forskning. Min forskning hade inte som mål att beskriva själva texten (som inom litteraturvetenskap) utan avsåg att beskriva människors tolkningsprocesser. 

Ett av de lekfulla påhitten (ja det finns lek i forskning också) kom när jag hittade en fantastisk bok under en av mina resor. (Ett bokhandelsbesök var obligatoriskt. Det finns många böcker i min bokhylla som kommer från främmande bokhandlar, Foyle’s i London var en favorit.) Det var helt enkelt en ordbok, där jag särskilt minns orden ”hamartiologi” och ”akapnotisk”. Jag gjorde meningar med de orden och bad mina försökspersoner att tänka högt medan de försökte tyda meningarna.

Så här till exempel (ur minnet):

Var snäll och rök inte i min närhet. Jag är akapnotisk.

Tyvärr har jag inte ursprungsmeningarna kvar, och jag renodlade försöken så småningom så att det blev så här: How do you interpret this ”xxx”? Det blev titeln på en av artiklarna som kom ut ur den forskningen. 

Länge trodde jag att mitt behov av att jobba med förståelse kom från mina föräldrars missförståelse av varandra. Nu tror eller vet jag bättre – de hatade varandra och gjorde allt för att göra varandra illa. Men det är en annan historia som kräver sin egen framställning.

Lyckad var textförståelseforskningen på så sätt att den lade grunden till min professur i Kommunikation. Misslyckad på så sätt att jag senare blev helt uppslukad av ett annat forskningsområde, men den forskningen tar jag en annan gång.