Varje gång jag skriver en bok är jag i en annan värld. Det finns ett motto som säger: Att läsa är att resa. Jag säger samma sak om att skriva. Egentligen är det mina memoarer som pockar på att skrivas, men ändå sitter jag just nu och tänker på ”Artificiell intelligens” (A.I.) och ”Klimatförändringar”. 

Det är ett drygt år sedan jag fick den första inspirationen att ta itu med mina gamla kunskaper om just A.I.  Det var en hel del vi mötte på det glada 70-talet. Herbert Simon och Alan Newell hade just kommit ut med sin bok om ”Human problem solving”, och optimismen frodades när det gällde att kunna ”vetenskapligt” beskriva hur människor löste problem. Så här uttryckte två av mina begåvade doktorander det: ”Tänkandet är en PROCESS vari information i form av symbolstrukturer genomgår en serie förändringar i riktning mot ett visst mål under kontroll av ett komplicerat program.” (Stellan Ohlsson och Ove Amqvist). Med den definitionen kunde tänkandet hos en människa jämföras med tänkandet hos en dator eller tvärtom. Nu äntligen hade man en metafor för att beskriva tänkandet, nämligen som ”sökande i en problemrymd”. Den lämpade sig bra för ett dataprogram: Om du är där, gå då dit. Det fanns också ett problem som lämpade sig till att pedagogiskt förklara det hela, nämligen ”Hanois torn”.

Här satt jag och tänkte tillbaka på den glada tiden för fyrtiofem år sedan. Den blev förresten aktuell igen på ett möte med Psykologihistoriska sällskapet på Vetenskapsakademien förra våren. Vad hände efter ”vår” tid? Jag vet att artificiell intelligens kom i vanrykte, man lyckades inte göra det man förutspått. Visserligen hade A.I. program besegrat världsmästare i både schack och Go, men de programmen var inte av den typ som Newell & Simon föreslagit. Symboliska informationsprocesser i all ära, men symbolerna som gjorde jobbet numera var ”subsymboler” och grundstrukturen var ett neuralt nätverk snarare än en problemrymd. 

Jag dök ner i de neurala nätverkens värld och kom upp med en mängd idéer. Samtidigt började klimatproblemen bli allt mer uppmärksammade och jag drogs med. Det var mycket som samverkade: A.I., klimatproblem och så framtidsabstinensen. Vad då abstinens? Jo, vi hade just beslutat oss för att det här var sista gången vi skulle vara på Lanzarote. Det var på den Kanarieön som jag satt och skrev den första versionen av boken.

Det fattas ytterligare en ingrediens: Min mamma brukade åka till Spanen. En gång bröt hon sitt lårben där. Vips blev hon min mormor i manuset, vips förflyttades hon till Lanzarote, men sitt vänliga sinne och sin vitalitet fick hon behålla.

Vad jag hade roligt när jag skrev den boken! Och så mycket nytt jag lärde mig. Jag delar gärna med mig – fråga på! 

Jag kan svara på frågor som: 

Hur kan vattnet stiga hela 50 meter? 

Hur vet jag vad som skulle ligga under vattnet om hundra år?

Vad menas med  ”deep learning”? 

Varifrån har jag problemen som användes i tävlingen mellan robotar och människor?

Tänker jag fortsätta med boken?