Här går somliga och oroar sig för att en ”superintelligens” kan ”ta över världen” utan att ens fråga sig själva på vilket sätt en intelligens kan bli ”super” eller vad det betyder att den ”tar över världen”.

Jag som just nu läser om Nick Bostroms bok ”Superintelligence” såg att jag missade kapitel 3 första gången jag läste. Det kapitlet försöker svara på den första frågan. Låt mig alltså presentera Nicks tankar om ”super” till att börja med. I princip kan en intelligens bli ”super” genom 

1. snabbhet
2. samarbete
3. kvalitet

1. Snabbhet En dator kan lätt ”slå” en människa när det gäller snabbhet. Det visade sig i de första programmen för artificiell intelligens som användes t.ex. för att spela schack. Så länge vi har problem som kräver en stegvis lösning (till exempel ett sökande i en problemrymd, som Hanois torn), kan en dator vinna över en människa. Det är dock få problem som är sådana, och schackdatorerna klarade sig inte länge mot kluriga schackspelare.
2. Samarbete. Om man kan dela upp ett problem i många små delar kan man tänka sig att lösa det genom samarbete. Vi har exempel i restaurangkök, andra exempel finns i brandsläckning, husbygge, ja överhuvudtaget de flesta praktiska göromål. Men intelligens – vilka exempel kan vi finna där? Boström föreslår att den akademiska uppdelningen i olika ämnen bidrar till utveckling av den kollektiva intelligensen. I boken ”När havet steg” nämner jag litet ytligt det där med samarbete mellan olika robotar som en fara för människorna, men jag måste nog tänka genom det hela bättre till nästa bok. För övrigt kräver det goda kommunikationsvägar och kommunikationssätt för att få ett samarbete att fungera över huvudtaget.
3. Kvalitet. Det här är den svåraste delen av ”super”. Det är svårt att tänka oss en intelligens som är annorlunda än vår, utom när den är mindre intelligent. Ett mer intelligent tänkande kan möjligen vara ett som sker ”utanför boxen”, ett där tidigare okända tekniker eller tankesätt används. Kanske Einsteins tänkande är ett sådant exempel?
   Det är svårt för mig att bedöma, jag kan inte tillräckligt mycket matematik. (se Einsteins fältekvation).
   

Jag är förtjust i gestaltpsykologernas exempel och i tanken på ”gestaltväxling”. Det är kanske en annan ”kvalitet” av tänkande. Men då ska den nya ”gestalten” verkligen vara ny, inte bara ett alternativ som många eller ens någon känner till. Jag har ett exempel på den typen av problem i boken (sid. 260).  Det exemplet kommer från Lewis Carroll. Inte ens lösningen på det problemet kan räknas som ”superintelligent”, men tanken kan tjäna som en vägvisare.