Ett citat från Gustav Fröding kommer för mig: ”Så jag målar, Donna Bianca, ty det roar mig att måla.” 

En gång målade jag så som jag hade lust. Nu skriver jag som jag har lust i stället. Men det är svårt att armbåga mig fram mellan skrivråden. 

”Jag har tre råd åt dig för att bli en ’bestselling author’”, säger ett cirkulärbrev jag får i min elektroniska brevlåda,. Jag vill inte bli en sådan! Jag vill bara hitta på historier, fånga dem i mina egna ord, virka ihop dem till en klädnad som förvånar mig.

Jag behöver en rustning mot skrivråd: 

”Show, don´t tell!” Jag knyter ihop mina berättelser hårt så att ingen gestalt ska få smita in. Jag vill bolla med mina luftiga adjektiv, jag vill njuta ohejdat med mina adverb! 

Min dramatiska kurva vill jag forma som en berg-och dalbana. Varför är den traditionella kurvan så tvådimensionell? I fyra dimensioner svävar mina tankar, Einstein hyllar jag intensivt. 

Min protagonist har ingen form, min antagonist kan jag inte se. Mina fantasivarelser är inga ”karaktärer”, fria och vilda drar de mig med sig utan några Enneagram.

Löst från skrivråden älskar jag att skriva. Det måste vara dopaminet. Ja, jag är dopad när jag skriver, eller kanske snarare doppad i ett bad av lust, av okända möjligheter. Jag är nyfiken på vad som kan hända, jag förundrar mig över orden som växer fram på skärmen. Ur mina utslitna tangenter lyfter de sig som såpbubblor som inte spricker. Skimrande ger de sig ut på upptäcktsfärd i en värld som jag skapat. Med nyfikenhet, lust och förväntan följer jag med. Vad ska hända nu?