Den förstfödda

Ur min biografi. Mars 1960

Det var i början av mars som jag presenterade och försvarade licentiatavhandlingen. Snön smälte sakta och till och med dikena blev mörka, fuktiga och så småningom torra. Jag letade efter tussilago när jag kände det första hugget i ryggen. Oj då, var det bråttom nu? Vi hade ingen bil, det var bara att beställa en taxi. Vi åkte in tillsammans, K-G och jag. Det var Allmänna BB på Norrmalm i Stockholm som var vårt mål.

Först när jag kom in genom porten blev jag rädd. Vad skulle hända nu? Var jag tillräckligt förberedd? I min väska låg ett litet gult nystan yllegarn och några stickor. Den lilla ylletröjan var ännu inte färdigstickad. Det var bara att anpassa mig efter kroppen. Nu var det den som bestämde.

Jag fördes in i ett rum för att rakas mellan benen. Det visade sig att man höll på med ett forskningsproekt, där varannan födande kvinna skulle rakas och varannan inte. Jag hörde tydligen till de rakade. Inte vet jag vad resultatet blev.

K-G förstod att det skulle komma att ta lång tid. Katten var ensam hemma, hungrig. 

”Jag åker hem och skaffar mat åt Karlsson”, sa han. ”Jag kommer tillbaka.”

Trodde han. Det var mars, influensatider. När han kom tillbaka var sjukhuset stängt för nytillkomna besökare. 

Det fick jag inte veta. 

Där låg jag ensam på en obekväm brits. 

”Upp och gå!” sa någon. ”Det händer ingenting annars!”

Men det gjorde så ont. 

”Gå! Gå!”

Jag gick, då och då fick jag göra en paus och krypa ihop. Länge gick jag. Många timmar. Var fanns K-G? Visserligen bodde vi långt bort, men visst borde han ha hunnit fram och tillbaka nu?

Det tog många timmar innan jag kom fram till det slutgiltiga. Det stadiet kallades för ”krystvärkar” och då hade jag verkligen ingenting att säga till om längre. Kroppen började skaka av sig själv, någon var bredvid mig och sa ”pressa på” vid lämpliga tillfällen. Det tog lång tid innan jag och den bredvid mig förstod att det där inte skule fungera av sig själv. Jag måste ha en spruta som förlängde tiden där musklerna pressade ut barnet. 

Jag tänkte på vad som hänt med mamma, pekade stumt på mina skrynklade öron och kunde inte förklara mycket mer innan nästa ”värk” kom. 

När till slut huvudet kom ut, skruvade någon ut barnet ur mig och så äntligen fick jag smärtstillande. Någon satte lustgas framför munnen på mig medan man sydde i mellangården, som hade spruckit. Det stackars lilla barnet låg och skrek i en liten säng bredvid mig. 

”En flicka”, sa någon, men ingen räckte över henne till mig. Jag fick inte se henne på länge. Och som hon skrek! Min lilla flicka, varför förbarmade sig ingen över henne? Och var fanns K-G? 

Jag var ganska borta i lustgasens dimma, men det lilla barnet fyllde mitt hjärta och mitt huvud. Här fanns en bit av mig, jag ville ta hand om det, varför var hon så långt borta? 

Det dröjde innan jag fick se henne, känna henne. Men så söt hon var! Ett litet svarthårigt huvud, stora mörka ögon som omedelbart kände igen mig. Kroppen såg jag inte, den var lindad i något vitt, gjorde man så fortfarande? Hon hade slutat skrika. Hon bara tittade. Och jag tittade på henne. Vi fäste oss vid varandra. 

Nu skulle jag göra allting bättre än min mamma. Annorlunda skulle det bli. Kärleksfullt och glädjefyllt. Inga bomber och ingen otrogen man. Ingen nöd och fattigdom, ja ingenting av det där kunde ju min mamma hjälpa. Men barnflickorna, de ointresserade och ständigt bytta, dem skulle mitt barn i alla fall slippa. 

I själva verket ville jag göra en ny barndom åt mig själv. Jag skulle bygga upp en värld som jag ville ha den. Ute på landet skulle jag bo, inte inne i en stenstad. Frisk luft skulle jag andas, inte gengas. Jag skulle uppleva mitt nya liv med nya ögon och ny mun. Barnet som jag skapade var jag. Tygvantarna skulle jag glömma, ett bröst fyllt med modersmjölk skulle jag bjuda och få. 

Jag skulle upptäcka världen med nya ögon. Lyssna på en mammas röst med nya öron. Min mamma som nu blivit mormor hjälpte till. Hon sydde en drömbaldakin till en vagga som vi konstruerade av en liten kartong som var inlägg till en barnvagn. Baldakinen var gjord av rosa-rutigt tyg – Brigitte-Bardot-rutor – och samma tyg hängde som en kjol runt kartongen. Den låg och gungade på två sadelgjordar, hängde på höga ben så att det gick lätt att lägga ner och ta upp barnet.

Det var en upplevelse att vara barn och mamma på samma gång. Som mamma skulle jag sköta om mitt lilla barns stjärt. Inte skulle jag stänga in den i lufttäta plastblöjor. Nej, den skulle få vila fritt på en bädd av torv, luftigt och fräscht. Trodde jag. Man ska inte läsa så mycket råd i tidningar. Stjärten mådde inte alls bra av att torvpappret under spred fukten omkring sig. Hela den lilla kroppen blev fuktig av kiss. Visserligen var det fint babykiss, men den  fina tunna huden  blev småprickig av den. Det dröjde inte länge innan jag fick ändra mig. Glömma dumma och goda råd och använda det som stod till buds. Det var cellulosablöjor och plastremsor utanpå till att börja med. Det höll både fukt och mer substantiella rester innanför de små nystickade yllebyxorna. 

Här är Annika 1 vecka gammal ungefär. Hon ligger på köksbordet i vårt första hem, Skogsvägen 36.

Ganska snart upptäckte jag också att yllebyxorna inte var särskilt användbara. Stjärten blev nog varm men benen blev kalla. Det blev att åka till den stora staden och en babyklädesaffär. Där fanns det långbenta byxor som passade mycket bättre, sparkbyxor.

Vad litet jag visste som mamma. Ändå mindre visste jag förstås som baby. Allt var nytt – intressant eller skrämmande?

Här är Annika ungefär tre månader gammal. Se vad håret har vuxit och hur hennes aldrig sinande upptäckarglädje redan spirar.

Att bada var nödvändigt. Jag dök ner i badkaret, tvättade med stor njutning håret och kom upp som en säl. K-G stod på huk utanför badkaret med babyn i famnen. Och jag grinade glatt mot henne. Hon skrynklade ihop hela ansiktet och skrek av förfäran. Inte kände hon igen det där våta huvudet. Det tog ett tag innan jag förstod. Jag var visserligen mamma, men för babyn var jag helt obekant. 

När jag sydde små klänningar till babyn började jag förstå varför vi flickor så gärna leker med dockor. Vad var det här annat än en levande docka? Söt var hon så det förslog. När jag tvättat hennes hår, lockade det sig till och med. I den rosablommiga klänningen  var hon en docka i min famn. Alla omkring mig måste beundra henne. Stolt var jag som hennes mamma, stolt var jag som baby. Varje människa som tittade på henne förtjänade mitt leende. Det fanns inte många som lät bli.

Att få ge en baby bröstet, finns det något finare? Jag sögs helt upp i min nya roll. Visst tog det tid att mata den lilla, men värre var tiden det tog att klämma de sista dropparna ur brösten och att göra dem rena inför nästa omgång. Inte hann jag med mycket mer än byta, mata, göra rent, byta, mata, göra rent. 

Jag satt helt koncentrerad på min lilla när jag ammade henne. Inte kunde jag drömma om att göra något annat. Hennes brunnsdjupa ögon mötte mina. Var hon en självständig person eller var hon en del av mig? Tänk vad hon kunde, visst var jag förtjänt av att vara stolt över henne?

Jag var mamma till hundra procent och ville inte vara något annat. Allt var nytt och tjusande för mig. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.