Ingen tror väl att det är lätt att skriva en bok? Här bara ett litet exempel på vad man bör tänkapå. Det handlar om att skriva dialoger. Jag ställde en fråga i en grupp på Facebook och fick lite olika svar.

Fråga:

En fråga om anföring. Hur skriver man bäst före en replik? ”Han sa:” eller ”Han sa.” eller inget tecken alls ”Han sa”  ?

Här ett exempel:

Han samlade sig och sa:

”Jag heter Pedro.”

Svar:

1. Med kolon och på samma rad som repliken. 

2.a Beror väl på hur du vill ha texten. ”Han sa.” Tror jag dock inte är språkligt korrekt. Kan räcka med ”Pedro:” Kan men behöver inte vara på samma rad om du gör så.

2b. Svar: Blir så oerhört plottrigt med byte av rad vid citattecken, förlorar dessutom den språkliga möjlighet som finns när man använder citat för repliker istället för pratminus. Och visst, räcker med Pedro om både han och samtalet är tillräckligt etablerade. Eller då kanske inte ens Pedro behövs.

2c Blir väl i och för sig mindre plottrigt med många stycken. Men fler sidor. Kan passa bra till exempel i barnböcker, som bör vara lättlästa. Eller om man vill ha en viss effekt. 

 3. Jag byter rad om det är mer av en beskrivning men vill indikera vem som pratar härnäst:

  Han samlade sig och vände sig mot de övriga innan han tog till orda:

  ”Jag heter Pedro.”

4. Om du använder dig av kolon bara ibland istället för ”sade han”, då kan du med fördel byta rad, tycker jag. Antar att du inte hela tiden använder kolon vid repliker, då ger det känsla av radioteater kanske. Eller en mer originell text formmässigt sett.

5. Jag har pratat en hel del med XX om just detta. Om vi båda hade tid skulle vi utveckla saken (står som möjligt projekt hos Språkrådet), eftersom det inte är konsekvent. Standardrekommenationen är alltså ny rad, men inne i en redan pågående dialog kan man ha ”Per sa …”. Det är dock dumt om det bildar ett brott i den övriga uppställningen av dialog i manuset, eftersom läsaren reagerar på ojämnheter och kan ramla ur ”läsbubblan”. Ser det likadant ut hela vägen är chansen större att läsaren bara ångar på.

6. Apropå ingenting så tror jag det är bra att man ägnar en stund åt att fundera över valet med citattecken och pratminus och hur detta val förhåller sig till det skrivsätt man har för övrigt. Eller tvärtom, om inte valet av citat/pratminus ska växa fram naturligt ur ens stilistik. För jag hävdar envist att det kräver två olika sätt att skriva, går inte bara att byta det ena mot det andra. 

7. Som du själv och andra säger; med kolon. Men jag tycker av andra skäl att det är bättre med punkt efter Han samlade sig. Varför? För att det då uppstår en paus vilket ju passar när han tyst ska samla sig en stund innan han pratar på. Han samlade sig. ”Jag heter Pedro”, sa han sedan.

8. Han sa + kolon och ny rad. I stort sett alltid ny rad vid anföring i svenskan. (Engelska är ett annat kapitel.) Läs Svenska skrivregler (se länk ovan).

9. Det bör vara : men jag tycker inte att det är snyggt i skönlitterära böcker eftersom allt som förekommer det som ska ske innebär att gestaltningen brister och du som läsare börjar förklara för läsarna att nu minsann kommer han att säga något, titta här – jag skriver ut det så du inte ska missförstå: Han samlade sig och sa: 

Om du vill gestalta så skriv istället:

Han samlade sig.

”Jag heter Pedro.” 

Min sammanfattning:

Sammanfattningsvis tror jag det handlar om hänsyn till läsaren. 

– Läsaren ska inte”skrivas något på näsan”. Det finns risk att man gör så genom att skriva ett kolon innan repliken.

– Läsaren ska inte heller bli trött på upprepningar. ”sa han”, skrivet efter en replik är kanske mer acceptabelt än ”han sa:” före.

– Det grafiska utseendet kan bli stört av brutna rader, i alla fall om det blir för många av dem.

Exemplet är ur den kommande boken ”När robotpojken inte växte”.

Min reflektion:

Det är mycket att tänka på för en författare. Vad tänker läsaren på?