Jag satt vid matbordet och hörde braket tydligt. När jag tittade upp såg jag ljuset. En gren hade brutits av tallen i hörnet på huset. Den föll i ett vitt moln av tung snö. Just där grenen skymt solen smög sig några tunna strålar genom fönstret. Ljuset var inte enkelt och rakt som på sommaren. Det krökte sig till orange och rött, det smekte såret efter den brutna grenen. Jag grät över tallen och log över ljuset.

Klockan var två och solen balanserade på trädtopparna, nästan rakt i söder.

”Vintersolståndet!” sa jag. ”Jag måste i väg och fira det!” 

På med täckbyxor och tjocka kängor, täckjacka och rysk pälsmössa. Kameran i handen fick skötas utan vantar. Det var vid Årsta havsbad jag kunde se solnedgången åt sydväst. Jag bodde på östra kusten och såg sällan detta skådespel. Men vid Årsta havsbad fanns en liten bukt där den nedgående solens stålar kunde måla vatten eller is i mina älsklingsfärger.

 Svanarna simmade kring tunna isflak. Utöfärjan var på väg in efter sista turen från julmarknaden. Ingenting intresserade mig än Ljuset. Det glimmade bak Långgarn, det smög ljudlöst längs med Muskös svarta rygg. Hårsfjärden vaggade stilla i rosa och orange. En svan bredde ut sina stora vingar och fångade glittret i fjädrarna. Svanpennorna spred färger över isens filigran. Ljuset vandrade sakta över granarna på ön där långt borta, dansade på de spetsiga topparna. Den osynliga penseln sjönk ner i skogen och målade mellanrummen mellan träden. Det blev allt mörkare på himlen, medan färgerna spred sig längre och längre ner. 

Nu kom människoröster från båten. Bakom min rygg bullrade motorcyklar och bilar, men jag hade fastnat för ljuset. Det hejdade sig ett tag i mellanrummet mellan två öar, glimmade till i vattnet och försvann. Jag vände om. Med sorgset hjärta sa jag adjö till de rosaglänsande stenarna i strandkanten, önskade svanarna en god vinter och åkte hem.

Hemma väntade den skadade tallen, nu i fullständigt mörker. Ett mörker som skulle vara länge ännu. Tack för det sista ljuset i vintersolståndet.