Nu är adventstiden över och jordens axel börjar luta allt mindre från solen. Vi går in i en ny tid. Jag behöver inte längre några Karsjöhultsberättelser.

Nya böcker är på gång. Främst på listan ligger ”Ramayana”. Mer om den historien finns hos http://fabelfarmor.se

Välkommen dit!

Ska jag låta trycka om en bok som är slut i pappersformat? Den finns som e-bok. Ska jag ge efter för läsare som vill ’kunna hålla en bok i handen”?

Problemet har uppstått förr och jag har stått emot. Nu var det så länge sedan någon frågade efter ”Det sägs att en prinsessa”. En av böckerna i Karsjöhultserien. En lokal läsare skickade ett bud och ville ha hela serien. Jag pratade med henne. ”Kan du inte läsa en e-bok?” undrade jag. Hon svarade: ”Jovisst, men jag vill kunna hålla en bok i handen”.

För mig gäller det skogen. Att se de vackra träden fällda med lappen ”massaved” påklistrade på stammarna gör ont.

För mig är det fråga om miljön. Träden ger oss syre. Utan träd kan vi inte andas. Men – säger någon – det finns så många träd. Och vi planterar nya. Jaha, och under tiden då?

För mig är det en fråga om utbildning. Visst borde läsare kunna utbildas? Läras att förstå att man kan läsa på annat sätt än på papper. En digital bok kan man också ”hålla i handen”.

Hur mycket är det värt att kunna vända sidor med fingrarna? Att kunna bläddra? Är det värt en förlorad skog? En sämre miljö? Vi kan inte få allt.

Östergötlands bokmässa har titeln ”Tellus”. Det är jorden det handlar om, och att berätta. De vill slå ett slag för alternativa sätt att berätta. Mer om den senare.

Jag vill inte trycka upp fler pappersböcker. Det är väl rimligt att ha den första tryckningen på papper. Människor och bibliotek väntar sig papper. Men nästa tryckning? Nej, jag tror att jag står emot. Jag ska göra en deklaration mot ytterligare pappersböcker. För skogens skull. För mina promenaders skull. För miljöns skull. Mot papperstransporter. För alternativa sätt att ta till sig berättelser. Dem kan vi inte vara utan.

Såg på slussning i Forsvik i går och kom att tänka på vad jag skrivit om invigningen i ”Den ovälkomna gåvan” av Yvonne Wærn. Finns som e-bok.

”Det var stor uppställning borta vid kanalen. En blåsorkester och alla arbetare i dubbla rader längs kanten som en allé av smutsiga och luggslitna buskar. Det var soldater som kommit från olika ställen, mest från Värmland, men också några ryska desertörer och krigsfångar. Ja, några såg extra skäggiga och rufsiga ut. De kunde ju inte vara svenskar. Hon såg med förvåning på  skaran av män. Att det bara fanns så många män i Sverige! Hon fick en känsla av beundran för patron Tham som lyckats åstadkomma denna samling av folk. Bara för att gräva en kanal!

Ja, så bara var det inte. När hon såg diket där det tidigare varit mark och vattnet som rann där, blev hon imponerad.

– Det är fantastiskt! undslapp hon sig.

Patron Tham såg nöjd ut. Det var kanske inte bara hans förtjänst att arbetet blivit färdigt. Mycket var resultat av hans ansträngningar, dock. Hans hustru och döttrar var finklädda dagen till ära.

När den första båten drogs fram mot en stor träport i vattnet av ett spann starka oxar som gick vid sidan av diket, spärrade alla människor upp ögonen. Sedan stängdes porten bakom båten. Vatten började rinna ner från andra sidan. Det var som om man fyllde ett tråg, men det här var ett bra mycket större kar. Ett under var det att se den stora båten stiga upp mot dikets kanter, högre och högre, tills den slutligen var i höjd med de människor som stod högt ovanför. Ut genom nästa port gled den och in i vattnet där högt uppe. Människorna trodde inte sina ögon. Att lyfta en så stor båt så högt! Ropen av förvåning och av glädje från folket runt omkring kunde inte ta slut.

I veckor sökte jag information. På facebook berättade Tina och Torsten och Kristina och många andra egenutgivare om hur bra det var att få kontroll över ”processen”. Min process blev alltmer desperat. Teckenstil och fontstorlek blandades med kostnadskalkyler. Format och färg dansade runt med radavstånd och marginaler. Jag förstod att jag inte skulle klara det när någon påpekade att man måste göra layouten i Indesign. Att det skulle ta så lång tid att inse att jag helt enkelt slösade bort underbar skrivtid på sådant som jag var inkompetent för. Nu har jag bestämt mig: jag skickade in manuset till de fyra största förlagen. Nu kan jag få vänta mellan tre och sex månader på besked.

Underbara månader för skrivande. Inga marginalbekymmer,  bara omsorg om karaktärer och miljöer. Jag ska få frossa i att skapa problem och lösa dem. Gotta mig i metaforer och homonymer, i ellipser och tautologier. Hej sommar!

Tänk om …

På förekommen anledning börjar jag undra. Om vi skulle skriva i sociala medier så som vi skriver våra böcker. Först skriva, så redigera. Så lämna ut till testläsare. Redigera. Lämna till lektör. Redigera. Till lektör. Redigera. etc.

Skulle det bli något på Facebook då? Något twitterflödet? Någon blogg?

Kanske värt att läsa genom sina egna inlägg innan man trycker på knappen åtminstone?

Detta med anledning av  arga inlägg på Facebook och deras följder.

Kulturkvinna?

Kulturdebatten är svår att förstå. Full av associationer till texter jag läst på annat sätt. Vad sägs om detta till exempel:

”texter som belyser den briljanta och dråpliga envig som pågått för öppen ridå sedan Kassandra genomskådade den mångförslagne Odysseus.”
Detta är ett citat ur baksidestexten till Ebba Witt Brattströms nya essäsamling: Kulturmannen.
Jaha, var det det handlade om i Odyssén?

Jag är nog ingen kulturkvinna. Jag skriver bara böcker. Ett roligt och förfärligt tidsödande jobb.

Tyst ligger lilla Karsjön. I somras bodde svanar och gäss i vasskanten. Sutarna gjorde bubblor i vattenytan.

För några hundra år sedan rodde Charlotta på det stilla vattnet. Det var i ’Änkenådens hemlighet’.

Långt senare dränkte sig Carl där. I ’Den ovälkomna gåvan’ avslöjar jag honom.

I en annan sjö dog Charlottas far. De som var omkring honom hörde hans nödrop. Ingen kom till hans hjälp. Det var i ’Det sägs att en prinsessa’.

Tårar liksom moln är vatten. Den sorgligaste boken är ’Moln över morgonrodnad’.