När jag skrev den första delen av mina memoarer grät jag över att jag hindrades från att läsa på gymnasiet. Kunskapsluckorna innebar att jag aldrig kunde studera det jag egentligen var intresserad av (tror jag nu, men jag visste det inte då): nämligen fysik.

Min äldsta och mycket kloka dotter sa då: ”Att välja innebär att välja bort. Kanske du hade det bra i alla fall. Du kom att studera något där du själv kunde utveckla ett nytt område.”

Hon har så rätt: Själv valde hon mellan en akademisk studiegång inom datorvetenskap och en konstnärlig som riksspelman. På ”gamla” dar tar hon nu kurser i komposition, medan hon har en tjänst som professor i Uppsala. Hennes ämne är Människa-dator interaktion.

Själv valde jag aldrig bort skrivandet. Inte aktivt i alla fall. Det fick bara inte plats i min kalender förrän livet landade efter slitet med hem, undervisning och forskning. När anslagsansökningar och forskningsrapporter var det enda jag skrev kändes det inte så angeläget att skapa ännu mer fantasifulla texter.

Men visst hade jag tur – jag upptäckte kognitionspsykologin, som i Sverige på 70-talet var så gott som okänd, fast den fötts i USA redan minst ett decennium tidigare. På 60-talet var jag lyckligt barnledig och okunnig om det mesta utanför hemmet.