Sommarlov. Minnen från en barndom i krigstid. Del 3

Till landet flyttade vi med en lastbil. Jag fick sitta på flaket tillsammans med krukväxterna. Det luktade illa, men jag gillade blåsten omkring mig. Mamma och Rurik satt i förarhytten, pappa kom senare med cykel. Jag minns inte gengasbehållaren efter lastbilen, men det måste ha funnits en, för det här var krigstider och det fanns ingen bensin.

Någon gång cyklade pappa och jag till landet. Längs Tantolunden cyklade vi, ut på Ringvägen och sedan till Skanstullsbron. Det var den gamla bron, den nya byggdes mycket senare. Det var inte mycket trafik på någon av gatorna, men på Skanstullsbron låg det förrädiska spårvagnsspår. ”Se upp!” hade pappa sagt, men jag hade redan hunnit fastna med cykelhjulet i ett spår och låg där på marken med ena benet under cykeln. Skrubbsår på knät, förstås.

”Upp igen!” sa pappa och jag tog upp cykeln. Det var väl ingenting särskilt med att ramla, att det blödde ur såret var bara bra. Inte frågade pappa om det gjorde ont, det var sådant man inte skulle låtsas om.

Mamma sa bara ”voj, voj”, när jag visade knät för henne. Det kunde lika väl betyda ”vilket besvär du ställer till med” som ”det är synd om dig!” Nej, förresten, det var mer besvär för henne än det gjorde ont på mig. Sår var väl ingenting att bry sig om. Nu var det sommar, jodspriten sved, men vad gjorde det?

Det var bara när pappa dök på en sten och hans panna blödde som mamma blev bekymrad. Eller när Rurik åkte för fort nerför backen med sin trehjuling och ramlade. När hon åkte med honom till sjukhuset visade det sig att han fått hjärnskakning. Mamma trodde sedan att det var hjärnskakningen som gjort honom som han blev.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.