Första advent kom och pappa ville gå i kyrkan.

”Klä på dig nu någon gång!” Pappas röst blev hård och grov när han var otålig. Det var inte länge sedan han sagt att vi skulle gå ut, och mina kängor var så komliga. Det betyder på finlandssvenska att de var stora och klumpiga.

”Men Geisha”, försökte jag, medan jag trädde högerkängan över tån. Hunden var min bästa vän.

”Mamma och Rurik ska inte med”, sa pappa och hans röst började pipa som när hans humör var på gränsen.

”Geisha”, försökte jag, men kängan bara ville inte. ”Den är så komlig!” kved jag.

Han stod som en bestraffare över mig, men han hade inget ris i handen.

”Geisha kan väl inte gå i kyrkan!” röt pappa.

Var höll hon hus, Geisha? Hon hade väl inte smitit ut redan? Nej, ytterdörren var stängd. Jag hörde ett svagt skrap från köket. Min bror Rurik och mamma satt i vardagsrummet.

”Är det bara du och jag?” frågade jag och nu äntligen satt kängan på.

”Skynda dig på!” sa pappa och öppnade dörren medan jag trädde vänster arm i den grå yllekappan som mamma sytt om av en ytterrock som pappa slitit ut. Jag tryckte på mig en mössa och drog åt mig min vita pälsmuff. Den var för liten, men det fanns ingen tid att leta efter vantar.

Ut i trapphuset, hade pappa redan tryckt upp hissen. Det var tur. Jag tyckte inte om stentrapporna som var lätta att halka i. Hissen gnisslade sig upp, jag såg hisslinorna skaka och innan jag hunnit stänga dörren till lägenheten om mig hade pappa öppnat den yttersta gallergrinden till hissen. Dragspelet innanför var ännu stängt, och jag hann dit innan han blev otålig igen.

Pappa andades stötigt, tog fram en cigarett och satte den i munnen. Jag vågade inte peka på skylten i hissen där det stod ”Rökning förbjuden”. Det var långa och krångliga ord för mig som just lärt mig läsa, men mamma hade berättat för mig vad där stod, och nu kände jag igen varje bokstav. De två långa orden sa att pappa inte fick tända cigaretten. Oroligt tittade jag på hans händer. Han hade ena handsken på och letade i fickan efter något, inte tändstickor, hoppades jag.

Jag sprang ut ur hissen det fortaste jag kunde nerför halvtrappan till porten. Äntligen var jag före pappa och han hade inte hunnit tända sin cigarett. Jag fick inte upp porten. Den var för tung. Men pappa knuffade bara på den och tog några stora steg till höger, medan han strök tändstickan mot plånet och förde den till cigaretten. Trottoaren var min skolväg. Där låg Sofia kyrka uppe på en kulle som jag gick förbi varje dag, men ändå visste jag knappt vad en kyrka var. Pappa tog långa steg och jag kom att tänka på Geisha som knappt hann med mig om jag hade bråttom. Det hände att jag drog henne i kopplet, men pappa hade inget koppel på mig. 

Uppför backen till kyrkan fick jag nästan springa och jag höll på att tappa muffen. Kängorna var för stora. Jag hade fått dem efter min kusin Lillemor, som var ett år äldre. Inne i kyrkan hade man trottat (packat) in en massa människor.

”Nu kom vi för sent i alla fall!” viskade pappa i mitt öra och jag kände röklukten sticka näsan. Jag tittade efter cigaretten och såg den i hans vänstra hand. Han hade släckt den. 

”Sätt dig där!” pappa knuffade ner mig på en stol i kanten av en bänkrad och fortsatte själv framåt. 

Jag ville inte stanna där ensam. Jag försökte knuffa mig fram, men alldeles för många ben stod i vägen. Pappa vände sig inte om utan gick bara framåt. Sen såg jag honom inte mer och jag fick tårar i ögonen. Det var sådant pappa inte tyckte om, men nu såg han inte. En hand stack ut ur en bänk, och en röst sa, ”Sätt dig här, du får nog plats!” Det var en kvinna, lika suddig såg hon ut som allt omkring mig. Hennes röst var snuvig, men det verkade som om alla människor i Sverige talade på det sättet. Var hon snäll? Det lät så. Jag satte mig bredvid henne, men tryckte mig så nära kanten på bänken som möjligt.

Nu hördes musik, stark som jag aldrig hört förut. Musiken fyllde hela kyrkan, den gick genom mina öron och ända ut i lillfingersnageln. Jag tyckte först inte om den. Det dallrade under fötterna. Jag kände hur det luktade något, var det inte lite bränt? Sedan sköljde melodin över mig, medan den ena efter den andra ställde sig upp och såg sig bakåt. Tittade de på mig? Jag kände mig opassligt klädd, i min omsydda kappa och med mössan på sned. Kängan hade jag trampat snett. Tänk om de skulle tycka illa om mig?

Det dröjde ett tag innan jag såg att alla vände huvudena mot kyrkdörren bakom mig. Där kom en hel mängd människor, klädda i grå kåpor. Den som gick först var vitklädd och hade en stor planka framför sig, eller var det kanske åror, jag tyckte de gick i kors. Bakom honom gick någon med ett ljus i handen. De var alla vuxna och skred långsamt fram mellan stolarna. När de kom förbi mig höll jag på att ramla mellan bänken där jag stod och bänken framför, så hårt tryckte jag mig framåt. 

Så försvann alla gråklädda där framme någonstans. Människorna satte sig ner i bänkarna. Den ena efter den andra sjönk ner och jag hoppade upp på bänken igen och satt sedan där och dinglade med benen tills jag märkte att ena kängan höll på att ramla av. Då ställde jag mig upp igen, men det var så trångt att jag inte fick på mig kängan. Det starka ljudet kom igen.  Jag hörde att det var en melodi, och människorna omkring mig började alla sjunga. Det lät som en brusande flod, men när jag lyssnade noga hörde jag att de sjöng ”Bereden väg för Herran”. Jag blev lite rädd, jag såg efter pappa, men han var borta.

Jag vågade inte röra mig där jag stod och blev trött i fötterna i synnerhet i den högra foten där kängan hängde så snett. Ljud studsade mellan stenväggarna. Det var prästens tal som ekade och det var inte särskilt lätt att förstå ens för en vuxen. När prästen pratat färdigt kände jag en arm som lyfte upp mig på bänken igen. Jag hade nog somnat stående. Det var varmt i den grå kappan men nu vaknade jag ordentligt, när det plötsligt dånade till. Det var introduktionen till ”Hosianna”. Det var mäktigt: Tadada, tada, tadada, tada, tadada! Jag kunde inte låta bli att nynna med, och damen bredvid mig i bänken lade sin psalmbok för att jag skulle kunna se i den. Jag hann inte med att läsa, men jag hörde: Hosianna, Davids so-on. När vi kom så långt som till Hosia-a-a-a-na, hosia-a-a-ana, hade jag redan lärt mig melodin: hosia-a-a-ana och ville fortsätta: hosia-a-a-ana, när den pötsligt slutade: Hosia-anna! Jag kom en bit efter, men ingen tittade argt på mig.

Jag satte mig ner och somnade nog ett tag. Vaknade till när kängan, som bara hängt på ena tån ramlade ner på golvet med en väldig smäll. Då måste jag försöka pilla på den igen. Sned och vind var den och jag blev sur på mamma som inte gav mig ordentliga kängor. Jag kände att jag behövde kissi, och sen kunde jag inte tänka på något annat ända tills människorna omkring mig ställde sig upp och började tränga sig förbi mig. Jag gled ur bänken och kilade framåt för att hitta pappa. Byxor och tjocka strumpor, skor och kängor, hårt och illaluktande av vått ylle och människosvett. Någon strök mig över huvudet och sa ”Fel håll!”, någon annan sa lite snuvigt irriterat: ”Trängs inte!” Men var fanns pappa? Jag förstod att jag måste gå ut, där måste han väl se mig. Jag ställde mig utanför och väntade, och där kom han. Hårt tog han mig i armen:

”Varför stannade du inte där jag satte dig? Nu fick jag leta i onödan!”

Så gick han med stora steg och jag halvsprang efter honom med ena kängan alldeles lös på foten. Jag ryckte i hans överrock och ropade: ”Jag måst´ kisi!”, 

Han ropade bara tillbaks: ”Karpa upp dig, det är int’ långt hem!”

Jag klarade mig hem utan att något kom i byxorna. De blev bara litet våta när jag inte hann upp på toasitsen fort nog. Mamma skulle nog inte märka något. Jag räckte inte upp till handtaget för att spola, men jag tvättade händerna. 

Pappa gick bara i kyrkan till första advent. Psalmen Hosianna var viktig för honom och den psalmen har blivit viktig för mig också..