Kategoriarkiv: Fantastik

Varför Tan Tan?

Det började redan i boken ”När berget röt”. När alla måste fly undan vulkanutbrottet måste de ta sig någonstans. Den närmaste plats som inte var en ö var Nordafrika. Jag hittade Tan Tan på kartan. Ganska rakt österut från Lanzarote ligger staden.. 

Det var namnet som fascinerade mig. Tan Tan. Och så informationen som fanns på Wikipedia:

”Tan Tan är en plats där få stannar. ”

Wikipedia ändrar sig. Nu sägs det hur många invånare det finns där och berättas att man hittat en liten lerstaty, en Venus från Tan Tan. Jag kanske skulle lägga till hur viktig den skulle bli i en bok som utspelar sig i en fjärran framtid?

Jag befolkade den med främmande varelser, svartklädda. Här ett stycke ur boken ”När berget röt”: (sid 235:)

”Ett stillsamt och långtråkigt liv tycktes de svartklädda leva. De visade sig inte glada och inte ledsna. Inte rädda eller modiga, inte lekfulla eller eftertänksamma. Maurice hade inte sett om de skyndade sig någon gång. Var de alls nyfikna eller ivriga? Inte heller kunde han avgöra om de någonsin stannade för att tänka, som människor, eller söka i databaser, som robotar. Han undrade om de hade några emotionella komponenter. Kunde de vara kära som människor? Hade de något kön alls? Maurice såg dem aldrig sitta ensamma stilla och titta ut över havet eller öknen. ”

Och på ett annat ställe  (sid 236):

”Myror samlade barr till stackar, men här fanns inga barrträd. Vad gjorde de svartklädda? Visste de vad de gjorde?

De följde varandra i flock. Var de som får? ”Gud är min herde”, brukade Julia säga. Var hade de svartklädda sin beskyddare och vägledare? Bara mysterier bjöd de.”

I nästa bok fick de större betydelse. Här några stycken ur boken ”När jorden led”: (sid 92-93)

”Pedro stod nedanför bänken med skärmar, bakom ryggen på de svartklädda. Vad skulle han göra? Så kom han på det. Han kunde fotografera skärmarna ljudlöst och analysera bilderna senare. De svartklädda var så koncentrerade att de inte märkte honom. Ibland var det bra att vara liten. Han smög bakom deras ryggar och fotograferade skärm efter skärm med sin ögonkamera. 

En svartklädd gjorde en långsam rörelse med ena handen mot skärmen, en annan gjorde likadant och bilden på skärmen ändrade sig. Pedro såg inte vad som fanns på deras skärmar, men han fotograferade den nya bilden också. 

Några andra svartklädda gjorde också några handrörelser och skärmarna fladdrade till. Pedro var noga med att ta bilder så fort som något ändrade sig. Vad var det fråga om? Varför gjorde de svartklädda så här? 

Pedro ville inte visa sig. Han stannade så länge han vågade. De svartklädda kunde ändra ställning, titta bakåt, upptäcka honom. Han var en spion. Skulle de svartklädda gilla det han gjorde? Vad skulle hända om de upptäckte honom?”

Så kan det bli när jag hittar en intressant ort.

Nyfiken på böckerna? Du hittar dem i nätbokhandeln. Eller direkt hos mig: yvonne.waern@gmail.com

En läsare om: När havet steg

Nu har jag äntligen läst boken ”När havet steg” och jag tyckte mycket om den, framför allt alla spännande tankar kring hur vi människor vill och bör förhålla oss till robotar och AI. Jag har markerat många citat i boken som fick mig att tänka lite extra eller som kändes lite extra fyndiga!

Det är en sakkunnig läsare, som studerar på Kognitionsvetenskapliga programmet.

Tankar kring boken ”När havet steg”.

Varje gång jag skriver en bok är jag i en annan värld. Det finns ett motto som säger: Att läsa är att resa. Jag säger samma sak om att skriva. Egentligen är det mina memoarer som pockar på att skrivas, men ändå sitter jag just nu och tänker på ”Artificiell intelligens” (A.I.) och ”Klimatförändringar”. 

Det är ett drygt år sedan jag fick den första inspirationen att ta itu med mina gamla kunskaper om just A.I.  Det var en hel del vi mötte på det glada 70-talet. Herbert Simon och Alan Newell hade just kommit ut med sin bok om ”Human problem solving”, och optimismen frodades när det gällde att kunna ”vetenskapligt” beskriva hur människor löste problem. Så här uttryckte två av mina begåvade doktorander det: ”Tänkandet är en PROCESS vari information i form av symbolstrukturer genomgår en serie förändringar i riktning mot ett visst mål under kontroll av ett komplicerat program.” (Stellan Ohlsson och Ove Amqvist). Med den definitionen kunde tänkandet hos en människa jämföras med tänkandet hos en dator eller tvärtom. Nu äntligen hade man en metafor för att beskriva tänkandet, nämligen som ”sökande i en problemrymd”. Den lämpade sig bra för ett dataprogram: Om du är där, gå då dit. Det fanns också ett problem som lämpade sig till att pedagogiskt förklara det hela, nämligen ”Hanois torn”.


Här satt jag och tänkte tillbaka på den glada tiden för fyrtiofem år sedan. Den blev förresten aktuell igen på ett möte med Psykologihistoriska sällskapet på Vetenskapsakademien förra våren. Vad hände efter ”vår” tid? Jag vet att artificiell intelligens kom i vanrykte, man lyckades inte göra det man förutspått. Visserligen hade A.I. program besegrat världsmästare i både schack och Go, men de programmen var inte av den typ som Newell & Simon föreslagit. Symboliska informationsprocesser i all ära, men symbolerna som gjorde jobbet numera var ”subsymboler” och grundstrukturen var ett neuralt nätverk snarare än en problemrymd. 

Jag dök ner i de neurala nätverkens värld och kom upp med en mängd idéer. Samtidigt började klimatproblemen bli allt mer uppmärksammade och jag drogs med. Det var mycket som samverkade: A.I., klimatproblem och så framtidsabstinensen. Vad då abstinens? Jo, vi hade just beslutat oss för att det här var sista gången vi skulle vara på Lanzarote. Det var på den Kanarieön som jag satt och skrev den första versionen av boken.


Så här satt jag och skrev första utkastet till boken”När havet steg”

Det fattas ytterligare en ingrediens: Min mamma brukade åka till Spanen. En gång bröt hon sitt lårben där. Vips blev hon min mormor i manuset, vips förflyttades hon till Lanzarote, men sitt vänliga sinne och sin vitalitet fick hon behålla.

Mamma med nästan läkt lårbensbrott


Vad jag hade roligt när jag skrev den boken! Och så mycket nytt jag lärde mig. Jag delar gärna med mig – fråga på! 

Jag kan svara på frågor som: 

Hur kan vattnet stiga hela 50 meter? 

Hur vet jag vad som skulle ligga under vattnet om hundra år?

Vad menas med  ”deep learning”? 

Varifrån har jag problemen som användes i tävlingen mellan robotar och människor?

Tänker jag fortsätta med boken?

Om boken ”När havet steg”

Jag har tidigare berättat att boken ”När havet steg” är ett slags ”science fiction”. Science därför att den delvis berättar något om Artificiell intelligens, fiction förstås, därför att robotarna är långt från verkligheten. Senare upptäckte jag att man till och med kan kalla den för ”cyberpunk”, enligt den här definitionen på Wikipedia: ”Cyberpunk (en sammansättning, så kallat teleskopord, av cybernetik och punk) är en genre inom science fiction med fokus på datorer eller informationsteknik.”

Egentligen var det tur att jag inte visste det när jag skrev boken. Historien drevs fram av sig själv, av vad som hände i den och av miljön, som väl stimulerade det dystopiska. 

En hel del ”research” hade jag gratis från mitt tidigare arbete, det var ”science”. Fantasin fick jag också gratis, utan att ha sett en enda Star Wars film. Det finns en hel del i vårt ”kollektiva undermedvetna” som jag inte kan komma från.

Klimatet kräver en egen reflektion, ska jobba på den.

Varför skriver jag science fiction?

Jag har en svaghet – nej flera, men det är en jag ska erkänna just nu: jag skriver science fiction, som visst helst ska förkortas SF. Ja, en gång i tiden läste jag SF också, men det är länge sedan – kanske för länge sedan.

Som alla goda navelskådare försöker jag förstå varför jag gillar att skriva science fiction. Kanske det beror på att jag aldrig fick studera vidare efter realexamen? Jag läste ändå, förstås, vem skulle kunna hindra mig? Men den där vägledningen jag skulle ha behövt för att förstå matematiken, fysiken, den fick jag aldrig. I stället läste jag populärvetenskap. Någonstans har jag hört att populärvetenskap är en pedagogisk lögn. Ja, i så fall är det lögn jag bygger mitt science fiction skrivande på. Ingen förstår ”big bang” eller ”svarta hål” utan metaforer. Själva namnen är missvisande: det var ingen smäll, och hålet är inte vare sig svart eller hål. Men ändå, vi förstår, intuitivt. Så ser jag science fiction. Det är fiktion redan när jag läser, det är bilder jag kan förstå, det är idéer att spinna vidare på.

Det blev inte fysik jag snodde ihop mina historier av. I stället blev det något jag krupit litet längre in under skinnet på: artificiell intelligens. Som kognitionspsykolog hade jag förstås lärt känna försöken att simulera mänskligt tänkande. Jag hade försökt mig på det klassiska programmeringsspråket LISP, det som man använde för att programmera ”god, gammaldags AI”. Jag hade låtit en dator snurra runt i en evig loop när jag skrev en rekursion utan godtagbar slutpunkt. En nyttig lärdom, men en som jag inte använder när jag skriver löpande text. Visst snurrar jag runt, men jag brukar hitta en punkt. Då och då.

Science fiction – det kallas visst också för spekulativ fiktion, och det tycker jag låter som en tautologi – dvs man säger samma sak på olika sätt. Det hjälper mig inte, så jag går till webben och ser denna definition av SF:

“Utforskandet av människans natur, identitet och existentiella villkor i framtida miljöer, alternativa universa, samhällen eller mentala tillstånd där nya teknologiska & vetenskapliga förutsättningar spelar en avgörande roll”.

Det låter inte så tolkigt, och än bättre blir det om jag gräver ner mig i detaljer och kommer till ”cyberpunk”:

 ”Berättelserna i denna sci fi genre utspelar sig ofta i en nära och dystopisk framtid där nätet (internet), artificiell intelligens, cyborgs och tekniska inplantat utgör viktiga ingredienser.  Ofta står den lilla människans kamp mot mäktiga företag eller förtryckare i centrum.”

(Citaten kommer från https://www.scifishop.se/science-fiction/)

Tja, om jag måste, så kan jag placera in min lilla fyrkantiga kloss i det åttkantiga hålet. Boken ”När havet steg” handlar om artificiell intelligens som styr världen i miljöförstöringens spår.

Ska jag egentligen bry mig om definitioner? Ska jag inte bara låta mig föras med i robotarnas värld? Det känns både mer intressant och stimulerande. Jag fortsätter nog med den superintelligente Maurice. Hur ska han klara av att betjäna det världsomfattande Systemet (byggt på AI, förstås)? Jag får väl se.

Inbjudan till boksläpp av När havet steg

BOKSLÄPP DEN 17 MAJ, kl. 17-19.00

På café Galejan, vid ingången till Linköpings bibliotek.

Nu äntligen ska jag släppa min nyaste bok ut i världen – nåja Sverige!

Vill du vara med och plocka åt dig av de första exemplaren till premiärpris? Passa på och skaffa en bok till din sommarlektyr. Eller en examenspresent till en ung student.

Det är ”När havet steg” som ska få se dagens ljus. Så här står det på baksidan:

”Om all inlandsis smälter, stiger havsytan minst 50 meter. I den här framtidsdystopin har vattnet redan vällt fram över landsbygd och städer. Mänskligheten har förstått att den inte kan styra sig själv och har röstat fram ett världsstyre grundat på artificiell intelligens.
Jaget, den världsfrånvända Yasmine, konfronteras med verkligheten utanför sin begränsade nörd-värld. Hennes mormor, Ina, är nämligen på Lanzarote när hon bryter ett lårben. Efter en del underliga händelser får Yasmine hem Ina. Sedan världsstyret erbjudit eutanasi åt alla gamla människor försöker Yasmine och hennes kolleger hindra vidare utveckling av den artificiella intelligensen.
Kampen mellan människor och den artificiella intelligensen sker på två plan – dels mot det anonyma världsstyret, dels mot robotar. Spänning och situationskomik blandas i ett framtidsäventyr där artificiell intelligens och robotar står för både lösning och hot.”
Några läsare har skrivit:
”En intelligent roman som diskuterar aktuella AI-frågor på ett kunnigt sätt”
”En riktig bladvändare”
” ’När havet steg’ är enastående på många sätt.”

VÄLKOMMEN!
YVONNE WÆRN

PS En modell av Hanois torn, med sju ringar, kommer att finnas tillgänglig

Vad är science fiction?

Jag undrar vad ”science fiction” är numera? Är det fäktande med lasersvärd? Är det Askungen? Det är bilder från Scifiworld i Malmö som får mig att fråga. Paraden med utklädda människor gör mig inte bara förundrad, utan också lite förskräckt.

”När havet steg” heter min nya bok, inspirerad av Max Tegmark och Nick Bostrom. Den handlar om vad som kan hända om artificiell intelligens tar över styret av världen. När människan misslyckats och klimatet gått över styr. Boken innehåller inte ett enda lasersvärd, bara några få droppar blod. Där finns inga rymdvarelser, bara robotar och människor.

På baksidan står dett:

Året är 2117. Inlandsisen smälter allt fortare och landmassorna krymper medan luftföroreningarna ökar. Världen styrs av datorer med en egen agenda. När Yasmines mormor råkar ut för en olycka tvingas Yasmine lämna sin trygga tillvaro för att slåss för både sin egen och sin mormors överlevnad. Det blir en kapplöpning mot dels datorutvecklingen, dels naturens krafter.

Spänning och situationskomik blandas i en framtidsvision där artificiell intelligens och robotar står för både lösning och hot.”

Vad ska jag klassificera boken som om inte science fiction? Kommer de ”rätta” läsarna att hitta min bok om den kallas för science fiction? Kommer ”fel” läsare att känna sig lurade?

Allting flyter, så också klassificeringar. Jag har läst mycket science fiction, från Jules Verne via Isaac Asimov till Clark. Men jag har inte sett särskilt mycket på Starwars. Filmerna var roande när jag låg på sjukhus med dropp och väntade på att bli befriad. Men de är ingenting jag skulle välja att se själv.

AI och fantastik?

Som fantasyförfattare borde jag kunna göra något av mina tidigare bekantskaper med artificiell intelligens, tänkte jag.  Och kunde inte motstå frestelsen att ha med litet beskrivningar om GOFAI (Good old fashioned artificial intelligence) i min nya historia.

Jag tog en fantastisk förebild: Goedel, Escher, Bach – An eternal golden braid av Douglas Hofstadter. Han skrev varannat kapitel fiktion, vartannat fakta. Jag läste den boken under inflytande av en svår influensa och minns särskilt hur myrstacken krälade över mig. (Vilken myrstack? Läs boken, får du se.)

Jaha, och så var det ett kapitel om maskininlärning, då. Det kunde jag ingenting om, men det funkade med hjälp av Pavlov. Sedan borde Skinner och Watson in också, tänkte jag, men sparade det ett tag.

Så kom jag till robotiken. Det var då jag förstod att jag måste ge upp. Robotdammsugare och robotgräsklippare gick väl an, men de där japanska robotarna som liknade människor? Nej, det gick för långt!

Jag blev tvungen att skrota tusentals ord. Få se vad det blir nu.

Sju dagar till

Sju är en siffra som har en särskild betydelse i många kulturer.

Sju är dagarna i en vecka ända sedan babylonisk tidräkning (omkring 4000 år sedan). Det var den tideräkningen som användes i Gamla Testamentet, när Gud vilade på den sjunde dagen (att man sedan inte är överens om vilken dag det var är en helt annan sak).

Talet sju har en magisk symbolik ända sedan den tiden. (I västerländsk tankevärld, kanske tidigare på andra ställen i världen?) Det kan komma från regnbågens sju färger eller från de sju planeterna man kände till. Enligt islam skapade Allah sju himlar ovanpå varandra.

Sju är dödssynderna och världen har (hade) sju underverk. Snövit träffade sju dvärgar och i Harry Potter finns sju horrokruxer.

Vi har sju hudlager och de svåra åren är sju, liksom ärkeänglarna.

I världen finns sju hav och de som är morgontrötta är riktiga sjusovare. Till ett kafferep bjuder man på sju sorters kakor och jag själv har sju som lyckotal, född i juli på en multipel av sju, dessutom i ett årtal vars två sista siffror också är en multipel av sju.

Allt kommer från Saturnus, som vart sjunde år markerar en fas i vårt liv, en ny fas där vi mognar och ser tillbaka.

Men nu kommer det bästa: Det är sju dagar kvar till boksläppet! Fyra fantasirika författare i Östgöta Fantastik visar upp sina böcker i Café Galejan den 23 september, mellan 13.30-15.30