Tankar över livets och sommarens korthet

Det luktar vått och förgängelse i trädgården. I natt var jag uppe för att se på Plejaderna. Bakom molnen tyckte jag mig ana blixtar av stoftet som jorden passerade genom. Så små vi är, vi människor.

Vemodet över att sommaren snart är slut börjar gå över. Nya projekt väntar. Här ligger bilder som ska scannas. Att inte förlagen kommer med besked, så jag kan börja göra i ordning filerna för egen publicering! Jag har förstått att indiska fabler kanske inte har högsta prioritet. Inte ens hos de kulturella förlagen. Jag får väl vara kulturtant själv. Men jag kan ju vänta ett tag. Hinner ändå inte scanna de närmaste dagarna/veckorna.

Vemodet över att livet närmar sig sitt slut hinner jag inte med just nu.

Avsiktsförklaring mot nytryck av pappersböcker

Visst är det roligt när någon hör av sig och vill ha en gammal bok? Jag blir så glad när någon säger att en tidigare bok i en serie var så bra. Då måste ju de andra vara bra också. Det var bara det att en av böckerna i serien är slut. Som tryckt bok, alltså. Den finns som e-bok.  Ska jag trycka upp nya pappersböcker?

Jag var nära att bestämma mig för en liten nyutgåva. Jag kunde ändra på några detaljer Göra en nytryckt bok med den där speciella doften. Så gick jag ut och promenerade. Det finns en skog här i närheten. Stora vackra granar och tallar på en smaragdgrön mossbädd. Rena John Bauer eller Elsa Beskow. Vad säger jag? Finns? När jag kom dit fanns den inte mer. Avskalade stammar och avrivna grenar tryckte ner den sönderkörda mossan. Det luktade död och fasa. På en hög såg jag en lapp: massaved.

Massaved! ”Min” skog! John Bauers träd! Elsa Beskows mossa! Vad gör man av massaved? Papper. Böcker måste tryckas på papper.

Det var ett ganska lätt beslut. Inga nytryck på papper. I stället ska jag skicka med den här lilla tanken till alla som vill ha ett nytryck av mina böcker. Tankar behöver inte papper. Berättelser kan bäras på andra sätt än papper. Papper dödar. Träd ger liv.

Snälla läsare: försök lära dig att läsa e-böcker! Du behöver inte läsa på en datorskärm eller en padda. De är inte bra för långa texter. Det finns särskilda apparater för att läsa e-böcker. De är vänliga mot ögonen. 

Tänk på skogen, tänk på träden. Tänk på transporterna, tänk på miljön. Läs e-böcker!

Ett – av många – moraliska dilemman

Ska jag låta trycka om en bok som är slut i pappersformat? Den finns som e-bok. Ska jag ge efter för läsare som vill ’kunna hålla en bok i handen”?

Problemet har uppstått förr och jag har stått emot. Nu var det så länge sedan någon frågade efter ”Det sägs att en prinsessa”. En av böckerna i Karsjöhultserien. En lokal läsare skickade ett bud och ville ha hela serien. Jag pratade med henne. ”Kan du inte läsa en e-bok?” undrade jag. Hon svarade: ”Jovisst, men jag vill kunna hålla en bok i handen”.

För mig gäller det skogen. Att se de vackra träden fällda med lappen ”massaved” påklistrade på stammarna gör ont.

För mig är det fråga om miljön. Träden ger oss syre. Utan träd kan vi inte andas. Men – säger någon – det finns så många träd. Och vi planterar nya. Jaha, och under tiden då?

För mig är det en fråga om utbildning. Visst borde läsare kunna utbildas? Läras att förstå att man kan läsa på annat sätt än på papper. En digital bok kan man också ”hålla i handen”.

Hur mycket är det värt att kunna vända sidor med fingrarna? Att kunna bläddra? Är det värt en förlorad skog? En sämre miljö? Vi kan inte få allt.

Östergötlands bokmässa har titeln ”Tellus”. Det är jorden det handlar om, och att berätta. De vill slå ett slag för alternativa sätt att berätta. Mer om den senare.

Jag vill inte trycka upp fler pappersböcker. Det är väl rimligt att ha den första tryckningen på papper. Människor och bibliotek väntar sig papper. Men nästa tryckning? Nej, jag tror att jag står emot. Jag ska göra en deklaration mot ytterligare pappersböcker. För skogens skull. För mina promenaders skull. För miljöns skull. Mot papperstransporter. För alternativa sätt att ta till sig berättelser. Dem kan vi inte vara utan.

My meeting with Sugandha Iyer (now in English)

It was Sugandha Iyer I met on the train between Geneva and Stuttgart. I was sitting, looking out of the window, full of nostalgia. I had lived for some time in Geneva. Many times I had been sitting on the north shore, looking out over Mont Blanc. For the first time in my life I had taken the cable car up at Mont Salève.

This was the mountain that Jean Piaget was thinking of when he asked the children if mountains were alive. No, Mont Saleve was not alive, it always stayed at the same place. But the clouds above were alive. They moved. Sometimes slowly, sometimes impatiently. Jean Piaget was my guru, my Nobel Prize candidate. If there had been a Nobel Prize in psychology.

I was ripped out of my thoughts. In front of me sat a woman, dressed in a sari. She was so beautiful. It shone about her. I had to say something. So I said it. In English. Not that she was beautiful, but that her sari was. I even t think hat I dared to ask why she was here on the train. In Switzerland. What brought a sari clad woman onboard a train in Switzerland?

So our friendship began. It took a long time before I understood how much it would bring to me. I was full of job thoughts, aspirations and disappointments. I was far too limited to understand her importance.

She gave me some hand-painted cards. They were painted on large leaves. Beautiful! I had never seen anything like this before. But did I understand the Indian beauty? I appreciated the work, but my heart was not stirred, neither by the radiance of the faces painted, nor by the elegance of the elephant.

It must have been on the train, when she told me she had been in Basel? She had shown a few paintings at a show there? That it would take nearly thirty years before I understood!

Om mötet med Sugandha Iyer

Det var Sugandha Iyer jag mötte på tåget mellan Geneve och Stuttgart. Jag satt och såg ut genom fönstret, full av nostalgi. I Genève hade jag bott en tid. Många gånger hade jag suttit på norra  stranden och sett ut över Mont Blanc. För första gången i mitt liv hade jag åkt linbana upp mot Mont Saléve.

Det var det berget som Jean Piaget tänkte på när han frågade barn om berg var levande. Nej, Mont Saléve var inte levande, det stod alltid på samma ställe. Men molnen ovanför var levande. De rörde sig. Ibland långsamt, ibland otåligt. Jean Piaget var min guru, min nobelpriskandidat. Om det nu hade funnits något nobelpris i psykologi.

Jag rycktes upp ur mina tankar. Framför mig satt en kvinna klädd i sari. Hon var så vacker. Det strålade om henne. Jag måste säga något. Så det sa jag. På engelska. Inte att hon var vacker, men att hennes sari var vacker. Jag tror till och med att jag vågade fråga varför hon satt här på tåget. I Schweiz. Vad hade en sariklädd kvinna på tåget i Schweiz att göra?

Så började vår vänskap. Det tog lång tid innan jag förstod hur mycket som skulle komma ut av den. Full av jobbtankar, ambitioner och besvikelser var jag. Alldeles för inskränkt för att förstå hennes betydelse.

Hon gav mig några handmålade kort. De var målade på stora löv. Vackra som jag aldrig sett förr. Men förstod jag den indiska skönheten? Jag förstod arbetet, men mitt hjärta rördes inte, vare sig av de målade ansiktenas strålglans eller av elefanternas elegans.

Visst var det då hon berättade att hon varit i Basel? Att hon visat några tavlor på en utställning där?  Att det skulle dröja nästan trettio år innan jag förstod!

Om äldsta slussen i Göta Kanal, Forsvik.

Såg på slussning i Forsvik i går och kom att tänka på vad jag skrivit om invigningen i ”Den ovälkomna gåvan” av Yvonne Wærn. Finns som e-bok.

”Det var stor uppställning borta vid kanalen. En blåsorkester och alla arbetare i dubbla rader längs kanten som en allé av smutsiga och luggslitna buskar. Det var soldater som kommit från olika ställen, mest från Värmland, men också några ryska desertörer och krigsfångar. Ja, några såg extra skäggiga och rufsiga ut. De kunde ju inte vara svenskar. Hon såg med förvåning på  skaran av män. Att det bara fanns så många män i Sverige! Hon fick en känsla av beundran för patron Tham som lyckats åstadkomma denna samling av folk. Bara för att gräva en kanal!

Ja, så bara var det inte. När hon såg diket där det tidigare varit mark och vattnet som rann där, blev hon imponerad.

– Det är fantastiskt! undslapp hon sig.

Patron Tham såg nöjd ut. Det var kanske inte bara hans förtjänst att arbetet blivit färdigt. Mycket var resultat av hans ansträngningar, dock. Hans hustru och döttrar var finklädda dagen till ära.

När den första båten drogs fram mot en stor träport i vattnet av ett spann starka oxar som gick vid sidan av diket, spärrade alla människor upp ögonen. Sedan stängdes porten bakom båten. Vatten började rinna ner från andra sidan. Det var som om man fyllde ett tråg, men det här var ett bra mycket större kar. Ett under var det att se den stora båten stiga upp mot dikets kanter, högre och högre, tills den slutligen var i höjd med de människor som stod högt ovanför. Ut genom nästa port gled den och in i vattnet där högt uppe. Människorna trodde inte sina ögon. Att lyfta en så stor båt så högt! Ropen av förvåning och av glädje från folket runt omkring kunde inte ta slut.