månadsarkiv: december 2018

Reflektioner

Meningen med livet. Del 2. Konstruktionism

Lämna en kommentar

Nyårsafton – finns det någon bättre dag att reflektera över hur vi själva konstruerar meningen i våra liv? Ensamma eller i ett socialt sammanhang.

I går beskrev jag nihilismen lite grann, och konstruktionismen kan ses som en fortsättning av nihilismen, ett motstånd mot den, eller en nödvändig följd av nihilismen. 

Så här tänker jag:

Om det nu inte finns någon mening i livet – kan livet vara uthärdligt för en tänkande människa som strävar efter att hantera sitt eget (och eventuellt andras) liv? Nej, tycker jag och många andra med mig. Den tänkande människan skapar sin egen mening – ensam eller i samklang med andra. 

Detta har en gång kallats för existentialism, men fick den innebörd jag tänker på senare och fick då benämningen konstruktionism eller konstruktivism (jag tänker inte försöka skilja på dem här). 

Det var under 1980- och 1990-talet som socialkonstruktionismen blev populär i vissa akademiska kretsar. Jag träffade på den framförallt på Tema Kommunikation. Tanken var att våra begrepp konstrueras i en social och kulturell miljö och detta gör att människor i olika samhällen, och i grupperingar inom ett samhälle, kan uppfatta ett och samma fenomen helt olika.

För mig leder tanken åt flera håll: 1) att jag är en aktiv medskapare när det gäller begrepp (som till exempel meningen med livet), 2) att människors föreställningar beror på den sociala och kulturella miljö de levt i, det vill säga, jag ser att inte bara tycke och smak varierar utan också definitioner och upplevelser. Jag har blivit mycket mer tolerant under tiden på Tema. Detta kan naturligtvis också ha att göra med att jag åldrats under den tiden.

Det är intresssant att jag träffade på den konstruktivistiska tanken ”Människan är vad hon själv gör sig till” först hos Sartre, alltså hos en företrädare för den filosofiska inriktningen som kallas för existentialism. I stället för att slänga mig med en massa namn (s.k. namedropping), ska jag försöka hålla mig till mina egna upplevelser av framförall konstruktionismen. 

Om det är så att människan själv skapar sina begrepp, sin moral, ja sin egen mening med livet, då är hon också ytterst ansvarig för sina handlingar. Ja, socialkonstruktionismen sätter i och för sig in människan i ett socialt sammanhang, men fritar henne inte från det individuella ansvaret. Om vi har en fri vilja och fria val, då måste vi också kunna ta konsekvenserna av våra handlingar.

Aldrig har jag sett det här så tydligt som i miljödebatten under år 2018. Det är uppenbart att varje människa har ett ansvar, och ännu mer uppenbart att det mänskliga samhället  i stort inte klarar av detta ansvar. Vi har för olika livsvillkor, för olika konstruktioner av vår världsbild. 

Jag ser i backspegeln att boken ”När havet steg” i själva verket speglar min vånda över insikten att människans fria vilja också är hennes förbannelse. Jag förstod inte riktigt då vad jag egentligen tänkte, men det har blivit alltmer klart: jag är paniskt förskräckt inför människans fria val, när jag tänker på människans svaga förmåga. 

Konstruktionismen är för mig en lösning på nihilismens förnekande av livets mening, men ger samtidigt en relativitet som kan lösa upp tankesystem och leda till förintelse.  Ändå är det där jag är, just nu.

Reflektioner

Nihilism

Lämna en kommentar

Nu skulle jag försöka beskriva nihilismen, men det blev mycket svårare än jag trott. Thomas Bildström beskrev sin föreställning av ”meningen med livet” som ”42”, och där har jag också varit en gång. Ett uppkäftigt svar för ”insiders” – i det här fallet oss som läst och älskat bokserien (eller filmen) ”Liftarens guide till galaxen”. 

Ändå klampar jag vidare:

Nihilism har enligt Wikipedia många sidor:

Metafysisk – det finns ingen ”verklighet”, inga ”verkliga” objekt.

Min kommentar: När jag arbetade på Tema Kommunikation talade man ofta om ”social konstruktion”. Många av oss positivister (i synnerhet jag) sa, att jag helst skulle ducka om någon kastade en sten mot mig. Dumt sagt, men klokt tänkt?

Epistemologisk – all kunskap är tillfällig och omöjlig att verifiera.

Min kommentar: Här tenderar jag som forskare att hålla med. Uppfstrad som jag är i logisk positivism tror jag att man kan förkasta ett påstående, men inte att man kan bekräfta det. Det exempel jag brukar tänka på är ett enkelt logiskt exempel:

”Om det regnar blir det vått. Nu är det vått.” 

Kan man då säga att det regnat?  Nej, naturligtvis inte. Det finns många andra omständigheter som kan göra min gräsmatta våt, till exempel en vattenspridare.

Jag är alltså epistemologisk nihilist.

Mereologisk 

Det här förstår jag helt enkelt inte. Det har något att göra med att objekt med egna delar inte existerar. Det som existerar är grundläggande delar (eventuellt alltså gemensamma över olika objekt).

Existentiell:

Livet har helt enkelt ingen inneboende mening. Den främste företrädaren är väl Nietzsche, som karakteriseade människans existens som helt tom på mening, ändamål, sanning och värde.

Så kändes det för mig ett tag, när min livskamrat dog, och bilden här visar min sinnesstämning då. Sedan jag målade den bilden dog också mitt bildskapande. Jag vågar helt enkelt inte närma mig den existentiella nihilismen.

Desperation – existentiell nihilism

Moralisk:

Eftersom livet inte har någon mening eller värde, finns det heller ingen moral. Allt är tillåtet, ett mord är ingenting särskilt.

Min kommentar: Gillar inte, vågar inte säga något.

Politisk:

Förnekar behovet av politisk styrning, och inte bara det utan också behovet av familj och lag. 

Min kommentar: Känns som en stor självöverskattning

Rysk rörelse inom nihilismen

Började redan på 1860-talet och förnekar all auktoritet. Verkade framförallt som en protest mot tsarväldet och den rysk-ortodoxa kyrkan och kan ha varit en rörelse som bidrog till den ryska revolutionen. 

Min kommentar: I backspegeln ser vi Ryssland som fortfarande mycket auktoritärt, och den intellektuella nihilismen har tydligen svårt att göra sig hörd mot de styrande.

Allmän  kommentar: Att kategorisera är något människor gärna gör. Samtidigt är det en omöjlig uppgift. Jag ser de här olika kategorierna som perspektiv, som visar att det finns många olika sätt att beskriva eller tänka om nihilismen. Jag såg att jag själv haft en väldigt ensidig syn på nihilismen. Jag har förkastat den, tyckt synd om människor som tänkt så här. Nu ser jag kanske lite mer, men jag kan fortfarande inte med perspektivet. 

Reflektioner

Meningen med livet?

Lämna en kommentar

Vågar mig på att skrapa litet mer på den fråga vi antagligen alla ställer oss inför en kalenderförändring: Vad är meningen med livet? Det låter väldigt pompöst, och jag har ingen möjlighet att göra en genomgående analys av vare sig semantik eller filosofi som hör till begreppet, därtill är både min förmåga och min kunskap för begränsad.  Det är kanske dumt att överhuvudtaget ta upp frågan. Tack vare Anna Lindmans programserie i TV vågar jag mig ändå på att närma mig området. Utslitet? Kanske, men svårt att komma ifrån.

Jag slår naturligtvis upp Wikipedia och finner olika sätt att närma sig ”meningen med livet”:

  1. Nihilism – det finns helt enkelt ingen mening.
  2. Immanent mening i livet.  Det gäller att upptäcka en mening som är given.
  3. Existentialism – vi skapar själva meningen med våra liv

4) Fortplantning – släktets överlevnad

5) En livsuppgift – ett projekt – att lämna världen lite bättre efter min insats.

Jag ska klampa vidare i amatörfilosofens fotspår i några följande inlägg.

Utsikt från Adirondacks, se den frostiga uppstudsiga grenen.
Bara en av många möjliga tolkningar av meningen med livet.
Reflektioner

Något fattas i Maslows behovstrappa

Lämna en kommentar

Varför jag kom att tänka på just Maslow vet jag inte, men vad jag vet är att varje psykolog känner till Maslows behovshierarki och att många andra människor hört talas om hans tanke.

Vilken tanke då? Jo, att människor har behov och att behoven kan rangordnas, så att några är mer grundläggande, andra mer utvecklade. Maslow menade att de grundläggande behoven verkligen var så grundläggande att inga andra behov kunde tillfredsställas om inte de var uppfyllda. Just den tanken kan och har diskuterats, men det är inte det jag tänkte skriva om i dag. 

Först behovstrappan, som har fem steg, här illustrerade med hjälp av en bit av en målning jag gjort av vulkanen Mana Kea på Hawaiis ”Big Island”:

Vulkanen Mana Kea på Hawaiis ”Big Island” – ett utsnitt

Längst ner (det djupgröna) har vi de rent fysiologiska behoven: mat, luft, vatten, sex, sömn, utsöndring, andning

Nästa steg upp – det mörkblå har vi behoven av trygghet dvs: hälsa, sysselsättning, resurser, egendom

Det ljusblå motsvarar behoven av kärlek och tillhörighet: vänskap, familj, sexuell intimitet

Det röda är behoven av anseende och aktning: självkänsla, självförtroende, prestation, respekt för andra, respekt från andra

Och det vita är slutligen självförverkligandet: moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning, frånvaro av fördomar, godtagande av fakta.

Jag som så många andra funderar på hur man kan tillämpa den här behovstrappan i våra egna liv. Då tycker jag att något fattas. Alla beskrivningar jag har sett handlar om våra behov av att FÅ något eller BESITTA något. Men hur är det med våra behov av att GE? 

Jag hade nog inte tänkt på de behoven innan jag fick barn. Då blev de plötsligt så överväldigande: Här var en bit av mig själv, och den krävde all uppmärksamhet, all omsorg, allt. Att jag inte reagerade mot det, jag som var i början av min akademiska karriär? Nej, barnen gick före allt, det bara var så.

Nu när den akuta småbarnstiden för länge sedan är förbi kan jag se mina behov av att ge på avstånd. I själva verket kan de behoven också beskrivas med en trappa: en ”dela med mig trappa” där jag vill dela med mig av de grundläggande behoven: trygghet, kärlek, aktning och självförverkligande. 

Det bästa med att dela med sig är att man inte blir fattigare av det, utan snarare rikare. Liksom delad glädje är dubbel glädje kan delad aktning mångfaldigas, delad (människo)kärlek ge rik frukt och delad trygghet bilda en stabil grund att vila livet på. För att få en delad andning, mat, vatten, osv krävs förstås en gemensam ansträngning av hela samhället där jag ingår. Därför är jag klimatvän och miljövän.

Jag träffar på det här ”dela med mig” behovet många gånger om, och inte bara bland vänner och bekanta eller i kyrkan, utan också bland obekanta på stan, eller på Facebook: Den ena efter den andra delar med sig av sina erfarenheter, stöttar och hjälper, ger aktning och anseende och deltar i gemensamma aktioner.

Vad härligt att få klättra i ”dela med oss”-trappan!

Reflektioner

Reflektioner i slutet av året

Lämna en kommentar


Varje år händer samma sak i slutet av året. Jag blir quasifilosofisk. Quasi därför att jag egentligen inte kan något om filosofi. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över vadan och varthän och kanske litet varför och hur.

Hur tänker jag på livet egentligen? Det här måste jag reda ut innan jag skriver mina memoarer. Den röda tråden ska jag spinna. Garnändar har jag gott om.

Psykologi

En ände har med mitt intresse för psykologi att göra. Inte den psykologi som jag jobbat med, utan den genuina, den som mina elever saknade i vår psykolotiutbildning. Varför beter sig människor som de gör? 

Jag skulle fram, men det gick inte att krypa på knäna.

Engagemang.

En annan ände har med mitt engagemang att göra. Varför engagerar jag mig i vissa saker och inte i andra? Varför har jag plötsligt engagerat mig i klimatet men inte i nykterheten? Varför målade jag så intensivt under en period i livet? Varför är det författande som fångat mig just nu?

Här tänkte jag på kampen. Att inte ge upp trots svårigheter.

Relationer

En tredje ände är svår – relationen till andra människor. Kärlek, vänskap, släktskap, vad är det? Brukar jag eller missbrukar jag? Vill jag eller inte? Hur förvaltar jag det finaste jag har?

En födelsedagsbild med en av de närmaste familjerna

Någon gång ska jag börja fundera över Maslows behovstrappa. En annan gång över meningen med livet och ytterligare en över föreställningar om livet. Få se vad det blir. 

Forskning, Minnen

Annandag jul

Lämna en kommentar

Annandag jul brukade vara en dag för läsande och eftertanke. Ofta började jag skriva mina anslagsansökningar just den dagen. De skulle ju vara inne till mars, lika bra att börja i tid.

Inte minns jag i detalj vilka projekt jag sökt till under åren, men ett av dem kommer jag ihåg. Det var både roligt och gav en hel del utdelning. Det handlade om att ta reda på hur människor tolkade vad de läste. Jag hade en hammare och såg en massa spikar att slå ner. Hammaren var en metod: människor fick ”tänka högt” medan de läste (en mening i taget). Spikarna var själva tolkningsprocesserna. (Pluralis, förstås)

När jag började med någon text av Karl Marx – minns inte vilken – upptäckte jag att försökspersonerna egentligen inte tolkade texten. De reagerade blixtsnabbt med att hålla med eller protestera. I 68-talets fotspår höll de flesta med. De utvalda var ju psykologistuderande i sin bästa Marx-ålder. Jag kanske ska tala om att de ställde upp frivilligt, men de hade viss plikt att tjäna som försöksperson. ( Hur skulle vi annars kunna göra psykologiska experiment?)

Jag blev  förfärad (men kanske inte förvånad) över hur lätt de lät sig vilseledas. Det måste undersökas närmare! Det blev några år av textförståelse-projekt. Intressant och jobbigt. Tänka-högt protokollen måste skrivas ut, och att läsa osammanhängande tankar och göra någon struktur av dem var en utmaning. Hur bra jag klarade det vet jag inte, men jag blev i alla fall senare betraktat som en pionjär inom det området 🙂

Den här forskningen är alltså väsensskild från en senare kollegas studier i ”informationsdesign” (Rune Pettersson). I stället för ”design” studerade jag ”mottagning” eller ”reception”. Men det var inte heller någon ”receptionsforskning”, sådan som blev aktuell inom en tids litteraturvetenskaplig forskning. Min forskning hade inte som mål att beskriva själva texten (som inom litteraturvetenskap) utan avsåg att beskriva människors tolkningsprocesser. 

Ett av de lekfulla påhitten (ja det finns lek i forskning också) kom när jag hittade en fantastisk bok under en av mina resor. (Ett bokhandelsbesök var obligatoriskt. Det finns många böcker i min bokhylla som kommer från främmande bokhandlar, Foyle’s i London var en favorit.) Det var helt enkelt en ordbok, där jag särskilt minns orden ”hamartiologi” och ”akapnotisk”. Jag gjorde meningar med de orden och bad mina försökspersoner att tänka högt medan de försökte tyda meningarna.

Så här till exempel (ur minnet):

Var snäll och rök inte i min närhet. Jag är akapnotisk.

Tyvärr har jag inte ursprungsmeningarna kvar, och jag renodlade försöken så småningom så att det blev så här: How do you interpret this ”xxx”? Det blev titeln på en av artiklarna som kom ut ur den forskningen. 

Länge trodde jag att mitt behov av att jobba med förståelse kom från mina föräldrars missförståelse av varandra. Nu tror eller vet jag bättre – de hatade varandra och gjorde allt för att göra varandra illa. Men det är en annan historia som kräver sin egen framställning.

Lyckad var textförståelseforskningen på så sätt att den lade grunden till min professur i Kommunikation. Misslyckad på så sätt att jag senare blev helt uppslukad av ett annat forskningsområde, men den forskningen tar jag en annan gång.

Minnen

Julminnen

Lämna en kommentar

Just nu har jag någon lugn timme . Foten gör ont, jag har svårt att gå. Lyssnar på julottor på radio, i TV. Någon har skickat mig påminnelse om ”mindfulness” – att vara i nuet. Men det går inte. Minnena är för starka. 

Det var i Lidakyrkan eller i Västerhaninge kyrka vi sjöng på julottan. Lidakyrkan var vackrast – just som vi sjöng ”När juldagsmorgon glimmar” steg solen upp över stallet (ja, egentligen sågen) i sydöst och färgade himlen gulrosa. Tårarna stiger upp i halsen, svämmar över och täpper till näsan. Varför är alla minnen så sorgliga? Tiden kommer aldrig tillbaka, ska jag inte vara lycklig över att ha haft den tiden åtminstone?

Några år var det midnattsmässa som gällde i stället. En gång var jag med Annika i Uppsala domkyrka. Det var samma år som katastrofen inträffade, men jag njöt ändå av sång och spel. Det var en alt som sjöng ”O helga natt”; tårarna flödade inte, jag var rädd för att släppa fram dem.

Bland kyrkor i juletid minns jag också Funbo kyrka. En liten och trång kyrka som lätt fylldes av människor och sång. 1100-talet ekade mellan väggarna och dövade en stund den stora förlusten.

Nu har jag det bra igen. Om jag bara kunde vara i nuet, njuta av stunden och tiden vi har tillsammans. Men jag väntar på katastrofen. Den kommer att komma, och jag kommer att vara lika oförberedd som förra gången. Det går inte att förbereda sig för det oundvikliga. Varför kan jag då inte leva i nuet?

En jul sökte jag mig till Linköpings domkyrka där jag sjöng i änglakören. Det var särskilt, även om rösten redan börjat svika. Det allra roligaste var åsnan. Barnen samlades runt den, och den stod så tålmodigt i sin lilla avbalkning och lät sig klappas.

Åsnan i domkyrkan kräver att du vrider på huvudet.

Ja, fint var det också när prästen tog Jesusbarnet och bar det ner till Stora torget för att lägga ner det i krubban där. Det är en träskulptur, som tur är och den traditionen har man i Linköping varje år, fast det är ganska få som står på Stora torget och fryser till en psalm.

Samling kring julkrubban på Stora Torget i Linköping
Julafton

Tillbaka till andra juldagar. När barnen var små, kom min pappa och hans nya fru, Gigi (varför ny, hon var gift med min pappa längre än min mamma?) redan på julafton. Vi dansade runt i huset – då kunde man dansa runt genom köket – och sjöng eller vad man nu ska kalla det ”Nu är det jul igen” och ”Anders Person stuga står i ljusan låga” och Gigi kunde någon sång med rörelser till som jag glömt (och hon är sedan länge sedan borta, precis som pappa). Juldagen tog pappa och jag en promenad. Han var alltid så spänstig, gick fort och säkert, men en jul var han långsam och trött. Vi hann inte mer än halvvägs ner till tåget, och så sa han: ”Jag orkar inte mer!” Han var bara åttiofem år; jag hade alltid betraktat honom som en slags Tarzan. Förskräckt blev jag förstås. Hur skulle jag göra? Lämna honom där, gå hem och hämta bilen och ta hem honom med bil? Det var plan B. Pappa andades in vinterluften, vände, och gick före mig hem. Inte så raska steg, men ändå, före mig. Jag var så tveksam. Skulle jag låta honom gå? Nästa år kom han till sjukhuset strax efter jul. Han lämnade det inte levande.

Det var pappa som startade traditionen med att skriva julrim. Senare blev det min make, Karl-Gustaf som höll traditionen levande. Både barn och barnbarn lärde sig väldigt fort att skriva julklappsrim. Det började lite haltande:

Ett av de första barnjulrimmen

och fortsatte mer avancerat: 

Den enda jul vi inte var i Sverige fyllde min mamma nittio år. Hon hade stor fest för alla sina vänner – detvar minst nittio stycken. Hon hade varit ”supermormor” redan några år, henne första barnbarnsbarn föddes när hon var åttiosju. Det var en konstig jul med bleka stjärnor mot solkustens spanska himmel, ingen gran och inga julprydnader. Medan pojkbarnbarnen skrek i protest mot det mesta fick flickbarnbarnen köpa nya finkläder, eftersom bagaget var försenat. Mina flickor vek julstjärnor av glitterpapper vi köpte i den så kallade bokhandeln och så hittade Annika en stor uppstoppad hund i en affär i ”centrum” i den lilla fiskarstaden. Den fick mamma som kompensation för hunden som hon var tvungen att avliva när hennes man blev hjärtsjuk och dog. När pojkbarnbarnen skulle åka kom stormdyningarna från Medelhavet och slog långt upp på stranden. Jag ”passade” dem medan föräldrarna packade, vilket hade till effekt att vinterstövlarna som de redan klätt på sig blev rejält blöta av de lockande vågorna. Ingen skällde på mig, men jag skäms fortfarande. 

Jonatan, Hanna, Matias,
Sara framför
i Spanien till supermormors 90-årsdag

En gång mycket senare åkte jag ner till henne, och firade jul ensam. Förevändningen var att jag skulle hjälpa henne att göra köttpiroger. Dem brukade hon bjuda på till sin födelsedag, som hon firade på julaftons förmiddag. Det kom ett antal svenskar, hon ville göra minst hundra piroger. Champagnen kom gästerna med. Hon hade pirogerna färdiga i frysen när jag kom. Det blev inte alls lika roligt som när hon fyllde nittio, men det hade sina skäl. 

Reflektioner

Inte tuff till jul, snälla!

Lämna en kommentar

De där tuffa – vad jag var rädd för dem. Nej, fel, förresten: vad jag ÄR  rädd för dem. Jag är inte ett dugg tuff, den grundläggande otryggheten har förföljt mig under hela livet. Inte så att jag är rädd för spöken eller ens zombier; blod i bok skrämmer mig inte särskilt, men riktiga människor som fnyser åt julförberedelser, de gör mig inte bara rädd utan också arg. Varför ska de förstöra min jul? Min julfrid?

Så här kan det låta: jag ville egentligen inte skicka ut en bild på min julkrubba.
Och jag kommer så långt att jag frågar: Varför inte det

Eller så här: Jag är ganska hednisk, så jag firar vintersolståndet Vad menas? Jag gillar också att det blir ljusare, så kristen som jag är!

Eller den där tävlingen om att man ska undvika höra en viss julsång. Varför ska man det? Jag älskar julsånger, i synnerhet ”Christmas Carols”, och allra bäst är den här: Glooooooooo … ria , in excelsis deo (sjungen på kyrkolatin). Ja, jag vet, egentligen gäller det det där att slippa en viss musikgrupp (alltså är det en reklam för en grupp som jag inte tänker nämna vid namn), men jag går inte på sånt! Jag vill inte vara tuff!

Det finns alldeles för många tuffa. De försöker slita sönder mina juldrömmar med bilder på fula julgranar och Disney-tomtar, de ironiserar över det fina budskapet och smutsar ner mina julrim. 

Utanför min adventskyrka ställer jag de tre vise männen. De ska sedan vandra mot julkrubban under dagarna mellan juldagen och trettondagen. Det är en tradition som K-G, mina barns far, införde, han läste också julevangeliet varje julafton.

Vad säger de tuffa om det? Nej, snälla, säg ingenting här! Förstör inte julens budskap – en gång till!

Minnen

Dan före dan före dopparedan

Lämna en kommentar

Dan före dan före dopparedan! Under min full-farts period i livet var det överfullt i farten just den dagen. Det var då klapparna slogs in och verserna skrevs och allt annat gjordes som skulle göras. Bara för två dagar sedan var det morfars födelsedag och för nio dagar sedan Lucia med farfars födelsedag. Ingen rast och ingen ro, bara gno! 

Men innan dess var det städat, jobbet var tillfälligt undanlagt och julgranen stod och väntade utanför husknuten. Snörena att fästa granen med var knutna i gardinstången, för kattens skull, pepparkakorna var bakade men lussekatterna stod och jäste.

Dan före dan före dopparedan, den dagen tyckte Nina, min yngsta dotter, bäst om. Dan före dopparedan var inget bra, tyckte hon, det var för nära inpå, orden studsade inte lika fint på varandra, TV-programmen var inte lika underhållande. Kanske hon kände julstressen redan då.

Vi var våldsamt kreativa med lussekatterna, försökte göra dem som katter – rekommenderas inte! eller gjorde ”prästens hår” – det blev maffiga bullar som ingen skulle orka äta ensam. 

Annika, storasyster, var ute och sjöng någonstans – för en körsångare blir det alltid mycket sång i juletider.  Nina och jag var ensamma hemma med katten och lussekatterna.

”Blir det här bra?” undrade jag medan jag rullade ännu en stång till en lussekatt:

”Vill du veta att
katten gillar natt
men vi kanske skulle
rulla en lussebulle?

Nja, sa hon, den här är bättre: 

Detta var en vers i sonettform, skriven av far i huset. Han brukade stänga in sig en kväll före jul, tillsammans med versboken, skriven av själve versmästaren Alf Henricson. Karl-Gustaf var oöverträffbar, fast han inte var infödd versmästare. I själva verket var det Torbjörn, far, morfar och farfar som höll traditionen levande. Inte bara vers utan också litet pärs:

I vart huvud bör en panna
finnas för att tänka rätt
Denna bör i köket stanna
för att laga fin kotlett.

Så blev lussekatterna färdiga och vi satte oss ner med O’boy i bullbaks- och saffransdoft.  Åkesson, den långhåriga katten, gick till ytterdörren men vände när han såg snön och gick till sommardörren. Lika besviken blev han varje gång han såg att det var vitt också där. Vi tröstade honom med en burk med tonfisk, det älskade han ända in i det sista.

Vissa dagar minns man mer än andra.

Hälsa, Minnen

En volangkjol

Lämna en kommentar

Mamma brukade berätta hur hon och hennes väninna som hade syateljé gick på modevisningar. Mamma skulle se på kjollängden, väninnan på andra detaljer. Det var en tid när modet dominerades av längden på kjolen – det sades att långa kjolar signalerade lågkonjunktur och korta högkonjunktur. Numera när alla går i byxor (och svarta sådana dessutom), finns det inga sådana samband.

Tillbaks till kjolarna, alltså. Jag var tolv år när Dior började med sin ”new look”, men jag tror inte modet slog genom i Sverige så tidigt. Vad jag minns fick jag min första halvlånga kjol när jag var fjorton år. Mamma sydde den, som så mycket annat, hur hon nu fick tid till det. 

Jag svassade omkring i den halvlånga kjolen och kände mig inte bara modern. Jag var ju fjorton år, en fjortis säger man numera, litet halvt föraktfullt, och visst var det svårt att hitta mig själv bland de där tygmassorna. Redan tidigare hade jag avundsjukt tittat på de där vida kjolarna som de så kallade ”zigenerskorna” hade. Varför hade de så vackra kläder när vi var så tråkigt klädda? Jag gillade inte mina präktiga ylleklänningar med grå veck och stickig halskant. De där sprakande kjolarna, blanka och med volanger, sådana ville jag ha! Men jag vågade inte tala om det för mamma. Hon hade nog jobb med den nya looken.

Men långt senare kom det en tid – det var ett nytt årtusende och ett nytt mode lanserades till min ohämmade förtjusning: volangkjolen! Jag hade redan hunnit bli gammal, men ungdomsdrömmen fanns kvar i mig – nu äntligen kunde jag få klä mig som jag alltid önskat! Men jag hade inte riktigt råd just då, och inte tillfälle att använda någon sådan kjol. Jag fick vänta tills de gick på rea. Och det gjorde de ganska snart. Det verkade inte vara någon succé med sådana kjolar, men jag fick tag i en som både var sammetsglänsande och hade paljetter längs med volangerna.

Det blev inte många tilfällen att ha den där kjolen. Alltför snart blev den omodern, men den hängde med mig genom något decennium. Den passade egentligen bäst till maskerad, men ju äldre jag blev, desto mindre brydde jag mig om mode och vad folk tänkte om min klädsel. Huvudsaken var väl att jag trivdes.

Nu behöver jag en lång kjol. Jag får inte på mig några byxor ovanpå den där klumpen till opererad fot. Gipsbiten utanpå fotknölen tar för stor plats, helt enkelt. Jag gick till myrorna och köpte en varm och skön kjol, men den är ju inte snygg! Så volangkjolen kom fram igen. Paljetterna glänste mig i ögonen. Dem kunde jag inte ha kvar. Zigenarna hade blivit till romer, de hade sin egen kultur och klädstil, det passade inte att jag härmade dem. Så det blev till att klippa bort alla paljetterna. 

Nu ska jag stassa i kjolen till jul. Utan paljetter.

Minnen

Pappa lärde mig våga

Lämna en kommentar

I dag skulle min pappa ha fyllt 115 år. Minnena rasar över mig.

Alla födelsedagar som skulle firas strax före jul. Jäkten att hinna till honom mitt i all annan planering, lite irritation också, det måste jag medge – men ändå …

Han var den som lärde mig att våga. Där stod jag uppe på ångbåtsbryggan och skulle dyka ner i vattnet nedanför. Det var så högt. Jag var kanske nio år. ”Du kan”, sa han ”Lita på mig!” Jag såg på hans solbrända ansikte, hans kraftiga armar. Ja, honom kunde jag lita på. Jag hade känt hans kraft i andra sammanhang som inte var lika trevliga som nu, men ett visste jag, stark var han, simma kunde han. Jag tog ett djupt andetag och gav mig ner i vattnet med huvudet före.

Det minnet har hjälpt mig många gånger i livet. Att komma över den där tröskeln att inte våga. Är det något särskilt kvinnligt månne att inte lita på sig själv? Eller är det så också för pojkar, för män, att de ibland inte vågar? Det är så mycket som ställer sig i vägen för mig – för oss. Jante inte minst: Inte kan väl jag ställa mig där framme och prata? Jovisst, lita på dig själv, gör det! Men inte kan väl jag skriva en bok? Varför inte? Försök får du se!

Åter kommer jag ihåg en gång, när jag var högt ovanför vattnet. Det var uppe på ett hopptorn. Den här gången var jag ensam, ingen pappa som kunde hjälpa mig. Men hans ord var kvar inne i mig: ”Du kan! ”Jag var nu fjorton år och skulle ta ett märke som kallades för ”simmagistern”. Man kunde få olika grader på det märket: järn, silver och guld, och jag hade avverkat allt för att få guld. Jag hade simmat två kilometer i öppet och skvalpigt Östersjövatten, jag hade livräddat en docka, jag hade simmat under vattnet.  Allt hade jag klarat långt och mycket. Utom detta sista: att dyka från den högsta nivån på hopptornet, den som kallades för ”magistern”. Jag hade aldrig gjort det förut. 

Det var långt att klättra upp. Allteftersom marken försvann under mina ben minskade också modet. Skulle jag verkligen kunna göra det där? Var det inte farligt? Nej, jag vågade inte. På kandidathöjden stannade jag. Om jag hoppade härifrån med fötterna före skulle jag kunna få en magister med järn. För silver måste jag upp till magisternivån. Då räckte det att ta fötterna först. Ja, silver skulle jag åtminstone ha. En trappa till. Jag kom upp till magisternivån.

Jag stod längst bak på tornet, tittade ut över havet. Det var Östersjöns gråa vågor som skönjdes där långt borta. Jag vågade inte titta ner. Men nu, när jag var så här högt uppe, varför skulle jag ta mig ner så där nesligt, med fötterna före? Jag kunde ju dyka, inte sant? Jag skulle bara springa fram och så hoppa ut. Ett svanhopp skulle jag göra, ut med armarna en liten stund, sedan fram med dem. 

Men tänk om det blev ett magplask? Sådant gjorde ont, det visste jag av erfarenhet. Eller om benen slog över bakåt? Det kunde bryta av ryggen på mig, det hade jag hört. Nej, det var bara att hoppas på att kroppen skulle få rätt vinkel mot vattnet. ”Du kan!” sa pappa inne i mig. Jag litade på honom, jag litade på mig själv, och så sprang jag. Det enda jag märkte var att vattnet slog väldigt hårt mot huvudet, sedan simmade jag upp. 

Jag kommer aldrig att göra om det, men det där hoppet har hjälpt mig genom livet. Jag klarade det. Hur rädd hade jag inte varit? Hur hemskt var det inte innan? Men jag klarade det! 

Så tänkte jag när jag disputerade, och när jag höll min installationsföreläsning: Jag har dykt från magistern, jag kunde!  Tack, pappa!

Hälsa

Smärta och smärtlindring

Lämna en kommentar

De unga kan ingenting om egenvård, klagade man häromdagen. De tror att Alvedon är till för huvudvärk och kommer till vårdcentralen med feber!

Men häromdagen fick jag rådet att ta Alvedon före och efter fotoperationen.
”Alvedon hjälper väl inte mot smärta!” sa jag, som tänkte på mitt ryggonda för ett drygt år sedan.
”Nej, det duger bara mot huvudvärk” sa en sköterska – ”och feber!” tillade jag förnumstigt, som ett eko av vad jag hört nyligen.

Före fotoperationen tänkte jag att Alvedon skulle hjälpa mig att tåla sprutorna som jag skulle få bedövningen i. Det trodde nog doktorn också, han högg in med en spruta som om han skulle spika fast en anslagstavla. Inte hjälpte Alvedonet!

Jag behöver alltså fundera över smärta och smärtlindring. När jag hade lunginflammation fick jag en förskrivning på Alvedon för att jag skulle kunna andas djupt. Det gjorde nämligen ont när jag spände ut lungorna. I själva verket berodde smärtan på att där fanns vätska som tog emot, men, som sagt, Alvedonet skulle lindra smärtan. Jag lät bli att skratta och hosta, och andas djupt – nej det gjorde jag bara inte. Inte hjälpte Alvedonet!

När jag hade ont i ryggen fick jag också Alvedon – de här depåtabletterna som går långsamt och som varar länge. Nu har jag nästan två burkar av dem – varför det? Jag tycker inte att de fungerar alls.

Här halvsitter jag med fötterna uppe på en stor röd kudde. För sju timmar sedan åt jag två depåtabletter av Alvedon. Det gjorde ordentligt ont för ett tag sedan, men nu är det lindrigare. Alvedonets förtjänst? Vem vet? Nej förresten, nu är det bara en halvtimme senare och det gör riktigt ont.

Hur funkar Paracetamol?

Alvedon innehåller paracetamol, jag måste göra en utflykt på nätet och finner följande:

”Det är inte paracetamol själv som står för den smärtlindrande effekten, utan ett av de ämnen som bildas när kroppen bryter ned paracetamol.”
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4822874

eller detta:

När du har ont bildas så kallade prostaglandiner och det värktabletterna gör, eller rättare sagt det verksamma ämnet i tabletten, är att de blir en cox-hämmare som minskar bildandet av prostaglandiner och då minskar smärtan.
http://www.mestmotor.se/bilsnack/forum/showthread.php?283451-Ipren-Alvedon-Panodil-mfl-Hur-funkar-de

Forskare rapporterar

Den exakta verkningsmekanismen för den smärtstillande effekten hos paracetamol är inte känd i detalj, men man tror att dess huvudsakliga verkan hänger samman med molekylens förmåga att fånga upp och oskadliggöra fria OH- och O–radikaler som bildas vid till exempel en vävnadsskada. Andra hypoteser om paracetamolets verkningsmekanism är via cannabinoidsystemet, via serotonin, via hämning av den tänkta COX-3 och via TRPV1.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Paracetamol

Å andra sidan finns det nya rön som visar att en nedbrytningsprodukt av paracetamol aktiverar en receptor, som kallas TRPA1.Det är detta som ger den smärtstillande effekten. Och då det handlar om medicinsk forskning är det det exakta förloppet man vill åt, för att kunna dra nytta av det i fortsatt utveckling av nya, bättre läkemedel med mindre biverkningar.
http://www.paracetamol.se/verkningsmekanism/

Varför heter ämnet så olika?

Namnen paracetamol och acetaminophen är två olika förkortningar av samma kemiska namn: N-acetyl-para-aminophenol, vilket ibland förkortas till ”APAP” i vissa vårddokument.

Försäljningsnamnen Curadon och Reliv kan ge oss en aning om vad det är vi får, Pamol känns som en förkortning av Paracetamol, men att det sedan kan heta Alvedon eller Panodil är något som vi får ta upp med fabrikanten. Ger det några särskilt trevliga associationer kanske? En alv och guden Pan?

Tillbaka till mig och min fot

För att nu kunna säga något om samband mellan värk och smärtstillande ska jag försöka beskriva värken:

Det sticker som av skärsår – det är kanske inte så underligt eftersom det varit en doktor där (Georgios Papandreo) och skurit i både skinn och senor. Men han har också hackat av ben – det gör inte ont – ännu? Mest ont gör det i den tå som han behandlat för att den böjt sig uppåt – hammartå. Jag tyckte inte han skulle ge sig på den, men det gjorde tydligen den grekiske kirurgen.

Emellanåt känns det inte alls, och så kommer det vågor av skärande smärta. Jag kan inte se något samband mellan smärtan och det jag gör. När jag var uppe  härom timmen gjorde det inte alls ont. Nu sitter jag stilla och det gör ont – kanske för att jag tänker på smärtan?

Tidigare smärta och Paracetamol

När jag tidigare tagit Alvedon, vad har då hänt
Huvudvärk, det stämmer, det funkar bra på huvudvärk.
Feber – ja, febern sjunker och jag har börjat svettas alldeles väldigt.
Ryggont – nej, ingen effekt alls. Jag har försök med snabbverkande Alvedon/Panodil strax innan vi skulle ut och gå, men jag var tvungen att stödja mig på vandringsstavarna, att förkorta promenadturen och att lida under gången. Nej, Ingen typ av Alvedon funkar mot ryggont – i alla fall inte på mig!

Dosering

Nu får jag inte ta någon mer depåtablett förrän kl. 18.00. Det har visat sig att Paracetamol kan ge leverskador, och de här långtidsverkande kan man inte stoppa när man väl fått dem i sig. Bara att tiga och lida, eller snarare: beskriva smärtan och lida.

Smärta – hur det känns
Jag minns Micke Peolsson från Tema Kommunikation. Han hade en idé om att människor skulle beskriva sin smärta och så skulle han analysera deras beskrivningar.. Själv hade han ont i ryggen. Efter att ha haft några olika slags smärtor kan jag hålla med om att de verkligen är olika. Men har vi egentligen ord för smärta? Jag har i alla fall svårt för att beskriva den.
När jag fick lunginflammation trodde jag att jag knäckt ett revben, då när jag ramlade och skar hål på mitt ögonbryn. Ögonbrynet gjorde inte alls lika ont som vänstra sidan av revbenet. Men det visade sig vara lungsäcksinflammation.
Det där onda i ryggen påverkade hela nedre delen av kroppen, och ändå har jag större skador på min nacke, där det ”bara” gör ont på baksidan av armhålan.

När jag hamnade under spårvagnen gjorde det mest ont i revbenen, men ibland vandrade det runt till skinkorna och mellan skinkorna, till nacken och benen. Då var det rejäl smärta, och i revbenen stack det och bak sved det.

Att föda barn är många olika smärtor – de värsta är nog i öppningsskedet. Smärtlindring fick jag inte förrän man sydde, och då för sent. Så jag vet vad sticksmärtor är.

På nätet hittade jag olika adjektiv för att beskriva smärta: molande, huggande, stickande, brännande, ilande, bultande, tryckande.

(https://lakemedelsboken.se/kapitel/smarta/smarta_och_smartbehandling.html)

Det hjälper mig inte särskilt – vilken smärta hade jag i ryggen? Sugande kände jag det som, kanske ilande som tandvärk? Och den där lunginflammationen? Eller den gången jag bröt underarmen? Svårt att säga, kanske huggande? Stickande?

Smärtlindring

En gång var jag ”mentor” åt en ung läkare som skulle skriva en avhandling om smärtlindring. Hon arbetade på en uppvakningsavdelning på ett sjukhus. Det första jag fick lära mig var att patientstudier inte alls hade samma status som laboratoriestudier. Men hon var envis, hon ville veta vad som hjälpte de människor hon träffade efter operationerna.

Hon hade inte kommit så långt, nu skulle jag gärna vilja veta vad hon gjort för erfarenheter.

Vad händer när man bedövar ryggen för att operera en fot, till exempel? Jag märkte absolut ingenting under operationen, men nu gör det rejält ont, efteråt.

Varför är morfin mer effektivt än paracetamol, undrar jag och tittar längtansfullt på den där extra tabletten som jag bara får ta om det blir olidligt, och det är det inte ännu.

Vad har jag lärt mig?

En sak har jag lärt mig i alla fall: Att kroppen har ett ”smärtminne”. Om man inte förhindrar eller botar smärtan snabbt  ”fastnar” värken och sätter sig i det centrala nervsystemet och hjärnan, man får ett så kallat smärtminne. Smärta botas lättast när den är färsk, då kan man förhindra att den blir kronisk.

(https://www.aretrunt.se/lindra-smartan-snabbt-har-ar-11-metoder/)

Det är kanske därför som läkare är så angelägna om att hjälpa oss döva smärtan. Jag kanske ska ta den där morfintabletten i alla fall.

Minnen, Religion

Tryggare kan ingen vara

Lämna en kommentar

I skolan fick vi var sin psalmbok till Kristendomskunskapen. Mamma slog in min i ett tjockt mörkrött papper. Den psalmboken står ännu i min bokhylla, med mitt namn i.

 

”Till läxa får ni ’Tryggare kan ingen vara’, första versen”, sa fröken och jag visade upp min röda bok för alla.

”Just där”, bekräftade fröken och tog ihop sina prylar för att gå ut. Det blev som vanligt oväsen i klassen, alla började prata med varandra, så jag tog mitt pennfodral och min barkbit som såg ut som Geisha och lade ner dem tillsammans med psalmboken i skolväskan.

När jag kom hem satt mamma och spelade piano medan Rurik sottade på golvet nedanför henne. Hon spelade ”Für Elise”, den kände jag igen. Mamma brukade spela den när hon var på gott humör.

Jag flyttade på Rurik och hämtade en trasa från köket. Kökskranen var hård, men om jag stod på en stol kunde jag i alla fall öppna den. Det var värre att stänga den igen. Jag gnuggade på golvet medan mamma spelade. Rurik tog tag i trasan och stoppade den i munnen.

”Nej!” ropade jag och gnuggade vidare. Allt från fläcken gick inte bort. Jag undrade vad han egentligen hade haft att sotta så med. Välling, kanske lite äppelmos, nej det var nog lingon, förresten. Ut i köket igen. Kranen stod och droppade. Jag öppnade den och tvättade ur trasan. Det var inte mycket jag lyckats få upp. Så vred jag åt kranen det bästa jag kunde. Den droppade bara litet, och jag stannade i köket. Jag hade ju en läxa att läsa. Jag tog upp min röda bok och till tonerna av ”Für Elise” sjöng jag

Det gick ju riktigt bra, orden etsade sig in i min hjärna, och så fortsättningen:

”Tryggare kan ingen var-
a än Guds lilla
barnaskara
stjärnan ej på himlafäst
et, fågeln ej i
kända nästet!”

Men melodin var längre än så, jag måste läsa nästa vers också, men nu passade inte ord och melodi ihop länge:

Herrén siná
trogná vårdár
utí Sións
helgá gårdá-ar;
över dem han sig förbar-
mar, bär dem upp
på fadersarmar.

Jag betonade där accenterna står, jag hörde hur mammas fingrar tryckte extra hårt just där. Rurik höll sig tyst. Mamma började om igen, jag slog igen psalmboken och sjöng med. Det var inga problem med orden, även om de inte passade ihop med melodin.

Så slutade mamma spela och jag måste skynda ut i rummet. Hon fick inte se fläcken som Rurik gjort.
”Ska vi inte gå ut med Geisha?” sa jag fort. Jag fick inte gå ut ensam, och nu stod Geisha där och viftade med svansen.
”Är du färdig med läxan?” undrade mamma och fällde ner locket till pianot.

”Tryggare kan ingen va
ra än Guds lilla
barnaskara”
sjöng jag för henne.

”Hmm, Ord och melodi passar inte riktigt ihop”.

”Det viktigaste är väl orden”, förklarade jag och hämtade Geishas koppel. Mamma klädde på Rurik, jag trädde fötterna in i de komliga kängorna och så ut i trapphuset. Som tur var gick mamma till hissen, Rurik krånglade i hennes famn, han ville springa, men trapporna var så hårda och hala. Äntligen kom hissen och mamma lyckade öppna gallergrinden och dragspelsdörren. Golvet dallrade under fötterna medan vi åkte ner, jag tyckte det både var otäckt och roligt på samma gång och sjöng i takt med hissen skakningar:

”Herrén siná trogná vårdár
utí Sións helga gårdá-ar”

Geisha viftade med svansen och jag klappade henne i den svarta lockiga pälsen. Sedan var vi nere och mamma kommenterade inte min sång, hon hade nog med att både hålla i Rurik och stänga hissdörrarna. Geisha stretade mot ytterporten, men jag kunde inte få upp den, så tung var den.
”Det är ju ’Für Elise!’” sa mamma när vi väl stod på trottoaren.
”Javissst!” sa jag.
”Är det din läxa?” undrade mamma och höll Rurik i hans sele, medan jag stod och väntade på Geisha som gått ner från trottoaren och satt sig för att kisi.
”Javisst!” sa jag.
Rurik stretade åt sitt håll, han ville gå till vänster, men där var höga trappor. Mamma lyfte upp Rurik i selen, ställde honom till höger och följde med åt mitt håll. Han protesterade inte särskilt mycket. Det bästa han visste var att gå. Geisha satt fortfarande och kisi och mamma och Rurik fortsatte Klippgatan uppåt, mot kyrkan. Jag visste att man måste låta Geisha kisi färdigt, så jag väntade. Mamma såg sig inte om. ”Vänta!” ropade jag. Hur långt bort kunde mamma gå utan att jag var ”ensam”? Ingen annan människa var på gatan. Inga bilar heller. Nog var jag bra ensam. Geisha tog sig god tid. Det rann ur henne länge. Jag hade varit i skolan, hade inte mamma varit ute med henne hela den tiden? Mamma och Rurik höll på att försvinna neråt vänster, där var min skolväg, så jag skulle hitta dem, men till slut var Geisha färdig och jag manade på henne:
”Skynda, skynda! Fort Vi ska hinna ikapp mamma och Rurik!”
Hon blev uppeggad av mina hetsande ord, henne små tassar sprang bredvid mina korta ben, det var nästan så att hon hann före mig. Mamma hade inte märkt att jag sprungit efter henne, hon hade fullt sjå att hålla i Rurik i selen så att han inte gick ut  gatan.
”Nu går vi till skolan!” ropade jag när vi närmade oss skolgården.
”Nej, inte alls!” sa mamma och vände på klacken. ”Till skolan går man på morgonen. Och förresten kommer pappa snart hem.”
Rurik höll på att ramla på näsan, men mamma lyfte honom i selen. Geisha hade gärna fortsatt framåt, men jag hade hört vad mamma sa. Visst gillade jag skolan, men pappa var ändå bättre, han kunde lyfta mig högt upp i luften och sedan släppa ner mig så att magen åkte upp i halsen. Han var stark, jag var inte rädd för att ramla. Geisha och jag skyndade oss före mamma men blev ändå tvungna att stanna framför den stora tunga porten på Klippgatan nr 14.

När vi kom in hade mamma knappt fått av sig kappan och ställt ner Rurik förrän hon sa:
”Men vad är det som låter?” In i köket kom hon med en väldig fart, och där krokade sig den dumma vattenkranen över diskhon och droppade. Som tur var rann vattnet ner, ingenting svämmade över, men trasan låg på marmorskivan och skvallrade.
”Vad har du gjort, Yvonne?” sa mamma, och när hon använde mitt riktiga namn var hon allvarlig, rentutav arg.
Jag hann inte svara. Skulle jag berätta om Ruriks fläck vid pianot? Eller skulle jag skylla på Geisha? Jag bara stod där med kopplet i handen och mamma fick en idé. Hon lyfte trasan till näsan och luktade på den.
”Nej, det är inte Geisha”, sa hon, och jag andades ut av lättnad. Bara hon inte frågade mer.
”Har det droppat hela tiden?” undrade hon och såg på mig med immiga glasögon. ”Det kommer att kosta mycket!” mumlade hon för sig själv, så jag slapp svara.
I stället gick jag in i rummet och Geisha följde med mig. Rurik och mamma stannade i köket. Hon skulle väl laga mat, antar jag, och Rurik brukade stå och hålla sig i hennes ben.

Nästa dag skulle vi ha läxförhör. i skolan. ”Nå, hur gick det nu med psalmen?” frågade fröken och jag viftade med handen det värsta jag kunde, för jag visste att jag kunde den. Fröken tittade inte ens på mig, hon letade genom hela klassen för att se om någon klarat av att lära sig versen. Till slut sa hon:
”Ja, du då, Yvonne!”
Jag försökte komma på orden utan melodi, men det gick bara inte. Inne i huvudet lät det ”Tryggare kan ingen va …” till mammas pianospel. Så det började jag med att säga.
Fröken nickade. ”Och sen?”
Då måste jag sjunga, från början:
”Tryggaré kan ingen va
ra än Guds egen barnaskara,
stjärnan ej på himlafäst
et fågeln ej i kända nästet.”
”Men” sa fröken och rynkade pannan – vad är det där för melodi – det är ju alldeles fel!
Då måste jag bara fortsätta:
”Herrén siná trogná vårdár
Uti Sións helgá g´årda-ar –
han sig över dem förbar
mar bär dem upp
på fadersarmar.”

Fröken berömde mig inte för att jag lärt mig både verserna. I stället gick hon till orgeln och trampade för att få i gång den. Sen sjöng hon med en tunn frökenröst samma ord som jag sjungit, men med en helt annan melodi.
”Nu sjunger vi allihop!” sa fröken. ”Ta upp psalmböckerna och sjung efter mig!”
På det sättet lärde jag mig melodin till ”Tryggare kan ingen vara”, men jag tyckte nog att ”Für Elise” var bättre.
”Förstår ni vad orden betyder?” undrade fröken, för hon var ganska ny och tyckte nog att barn kunde förstå mer än de flesta trodde.
”Stjärnan”, sa jag utan att räcka upp handen, men fröken satte ett finger framför munnen, så jag fortsatte inte.
I stället tänkte jag på sista raden: ”Bär dem upp på fadersarmar.” Jag såg en figur som var som en jultomte, som lyfte upp mig till pappa. När pappa hade kommit hem i går, hade han lyft upp mig högt upp, innan han kastat Rurik så att mamma ropade: ”Nej! Akta!”
Men pappa fångade Rurik innan han ramlade ner, och pappa satte ner mig på golvet sakta och försiktigt så att jag inte gjorde mig illa. Gud hade burit upp oss till honom. Det trodde jag.

En annan dag i skolan läste fröken om Mose för oss. Hon började berätta om att alla gossebarn som föddes måste dödas. Därför hade Moses mamma lagt ut honom i en korg i vassen. Hans storasyster följde med.
Sedan hörde jag inte mer, för jag satt där bredvid korgen med Mose och tittade på honom. Stora fåglar kom flygande, alldeles intill hans ansikte. Jag var rädd för att de skulle hacka ut hans ögon, så jag reste mig upp, så tyst jag kunde, och viftade med händerna. Ingen fick se mig, för då skulle de kunna komma dit och se korgen. Men så fick jag se något som kröp upp från vattnet. Jag förstod inte vad det var, men jag såg ett stort huvud med en lång nos och i den var det massvis med tänder, som en riktigt stor hund. Kroppen såg jag inte så mycket av men den såg farlig ut, så jag bröt av ett vasstrå som vapen och höll det över Mose, som egentligen var Rurik när han var riktigt liten. ”Gå din väg!” ropade jag åt käften med de vassa tänderna, och när Mose/Rurik började gnälla sa jag strängt: ”Tyst! Ingen får höra att du är här!” Hjärtat klappade när jag hörde steg, tänk om det var soldaterna som skulle döda små gossebarn!  ”Gode Gud”, sa jag inom mig, ”gör så att ingen märker Mose!”
I samma ögonblick sa fröken:
”Hur gick det sen då, Yvonne?” Hon hade nog märkt att jag suttit och drömt, men jag visste och svarade: ”Mose höll sig tyst och ingen märkte honom.”
”Fel”, sa fröken, det var en prinsessa som tog upp korgen och såg att det låg ett barn i den.”
En prinsessa, tänkte jag, det var bättre än soldater – var det Gud som hade gjort soldaterna till en prinsessa?

Så blandades mina första minnen av kristendomsundervisningen med vardagen, och först långt efteråt har jag förstått att religionen inte hör bara till kyrkan eller skolan utan är en del av livet.

Minnen, Religion

Aftonbön

Lämna en kommentar
Jag har börjat skissa på mina memoarer och bestämde mig för att ha något avsnitt som handlar om religion. Här kommer andra delen. Första delen handlar om första advent.
”Aftonbön
 
Till kvällen lade jag mig i utdragssängen i det enda rummet, lillebror Rurik skulle ligga i spjälsängen, och soffan där mamma och pappa brukade sova var ännu inte uppbäddad. Mamma stökade i köket, och pappa kom in för att be aftonbön med oss. Pappa var inte hemma så mycket, han var på ”beredskapen” för det mesta, men nu var det söndag och första advent.

Rurik ville ofta inte lägga sig ner, och den här kvällen var han särskilt stökig. Som en gubbe i lådan ställde han sig upp så fort pappa lagt honom ner. Han var ju bara ett år gammal, tänkte jag, bara inte pappa blir arg.

”Gud som haver barnen kär”, började pappa och gruset kom in i mina ögon så att jag måste stänga dem.
Rurik hoppade upp och ner så spjälsängen skakade. Jag var tvungen att öppna ögonen igen och då såg jag hur sängbenen hoppade. Vi som var så rädda om parkettgolvet, det fick inte bli repor i det.
”Se till mig som liten är.” Jag tänkte inte så mycket på orden, de var som en ramsa för mig. Pappa lade ner Rurik i sängen igen. Mina ögon föll ihop.
”Lyckan kommer, lyckan går”, fortsatte pappa, men jag reagerade inte genast.
”Den Gud älskar lyckan får”, slutade pappa och Rurik svarade med ett skrik som öppnade mina ögon igen.
”Älskar Gud mig?” måste jag fråga, för nu hade jag hört vad pappa sade.
Pappa, som ännu var lugn, lade ner Rurik, och jag kunde inte låta bli att fortsätta:
”Får jag någon lycka?” För mig var lycka en tygboll på ett gummisnöre, en sådan där jag sett på en marknad och längtat efter länge.
Rurik hoppade upp igen och började skrika ihärdigt. Pappa tog upp honom ur spjälsängen, föste undan Geisha från fotändan av min säng och satte sig bredvid henne. Det knakade lite.
”Om du är snäll”, sa pappa allvarligt och tog med sin stora bruna hand om ett av Ruriks fingrar. Rurik skakade på hela hans hand, fram och tillbaka.
”Vad är det?” undrade jag, fast egentligen visste jag. ”Snäll”, det var att hjälpa mamma med disken och med Rurik, ”snäll” det var att gå till skolan och sitta stilla där. Det var sådan man skulle vara för att tomten skulle komma.
”Som till jul”, sa pappa, precis som om han hört mina tankar.
Medan han var tyst och Rurik också, tänkte jag. Var jag snäll, egentligen? Nej, jag hade bråkat alldeles för mycket i skolan, så mycket att jag var tvungen att byta klass. Nu trivdes jag, när jag fått börja i tvåan i stället för att gå i den där tråkiga ettan.
”Var jag för bråkig?” undrade jag.
”Kanske det”, sa pappa.
”Gud som haver barnen kär.” försökte jag protestera. Det var först nu som jag upptäckte vad som låg i de orden.
”Bara om de är snälla!” Pappas röst var sträng, så där som den ofta var när jag gjort något dumt.
”Se till mig som liten är!” Jag kunde ramsan utantill, och nu öppnade sig betydelsen i den.
”Du är inte så liten mer!” sa pappa hårt och vaggade Rurik av och an. Ruriks ögonlock föll ner, hans händer hängde slappt, han hade slutat gunga pappas hand av och an.
”Det där gäller bara barn som inte förstår så mycket.”
Jag förstod, jag var storasyster och borde alltid veta bättre. Men Gud då? Brydde han sig inte alls om mig nu?
Så kände jag en sur otäck lukt som kom från pappa. Eller, jag förstod, den kom från Rurik. Han hade kaki i sina blöjor.
Innan jag hann hejda mina tankar kom de: ”Gode Gud, gör så att mamma kommer fort och tar hand om Rurik innan pappa upptäcker något och blir arg!”
Pappa verkade inte märka något. Han lade ner den halvsovande Rurik, som sedan höll sig alldeles stilla i spjälsängen.
Jag måste få pappa att tänka på annat.
”Visst står min lycka i Guds händer?” Jag fortsatte vår diskussion.
”Bara om du är snäll!” Rurik var minsann snäll. Han sov. Mamma tyckte barn var bäst när de sov.
”Den Gud älskar, lyckan får”, tänkte jag, men jag hann inte längre för nu kom mamma in. 
”Fy!” sa hon och höll sig för näsan. ”Vad här luktar illa! Men vad har du gjort!” Hon vände sig till pappa. ”Har du lagt ner barnet i sängen, full med kaki!”
Geisha måste ha känt på sig att jag var rädd och kröp upp mot mitt huvud. Jag borrade ner mitt ansikte i hennes päls, som luktade så gott av hund. Hon slickade försiktigt upp mina tårar från kinden, och jag lade vänstra armen om henne. Jag ville inte höra mer, inte lyssna på mamma och pappa. I stället tänkte jag vidare på aftonbönen. ”Gud älskar nog inte mig. Jag är för stor, för bråkig, för ohjälpsam.”
 
Hur det gick sedan minns jag inte, men det här var början till min långa resa i religionens snårskog. Hade Gud anspråk på mig? Var min lycka beroende av hur jag skötte mig? Skulle jag någonsin kunna nå upp till Guds krav?
Jag tyckte länge att det var för mycket begärt. Jag kunde inte vara ”snäll”. Inte på det sätt som pappa menade i alla fall. Jag kunde inte sitta stilla, jag gillade inte att hjälpa mamma, jag blev arg på Rurik när han petade på mina dockor eller skrynklade bladen i mina böcker. Det enda som hjälpte var att tänka att han var så liten. Han var snäll för att han var liten. Av mig begärdes mer, jag som var stor. Då var jag sju år, sedan har jag blivit allt äldre och större. Måste jag då vara snällare?
Minnen

Första advent

Lämna en kommentar

Första advent i Sofia kyrka

”Klä på dig nu någon gång!” Pappas röst blev så där hård och grov som när han var otålig. Varför måst´ han håsa så? Det var inte så länge sedan han sagt att vi skulle gå ut, och mina kängor var så komliga.

”Men Geisha”, försökte jag, medan jag trädde högerkängan över tån. ”Mamma och Rurik ska inte med”, sa pappa och hans röst började pipa så där som när det var på gränsen.”Geisha”, försökta jag, men kängan bara ville inte. ”Den är så komlig!” kved jag.Han stod som en straffare över mig, men han hade inget ris i handen.”Geisha kan väl inte gå i kyrkan!” röt pappa, och nu hade jag nog gått över gränsen i alla fall.

Var höll hon hus, förresten, Geisha? Hon hade väl inte smitit ut redan? Nej, ytterdörren var stängd. Jag hörde ett svagt skrap från köket. Rurik och mamma satt i vardagsrummet.
”Är det bara du och jag?” frågade jag och nu äntligen satt kängan på.
”Skynda dig på!” sa pappa och öppnade dörren medan jag trädde vänster arm i den grå omsydda yllekappan. Jag tryckte på mig en mössa och drog åt mig min muff. Det var ingen tid att leta efter vantar.

Ut i trapphuset, pappa hade redan tryckt upp hissen. Det var tur, jag tyckte inte om de där stentrapporna som var så lätta att halka i. Hissen gnisslade sig upp, jag såg hisslinorna skaka och innan jag hunnit stänga dörren om mig hade pappa öppnat den yttersta gallergrinden. Dragspelet innanför var ännu stängt, så jag hann dit innan han blev otålig igen.

Pappa andades stötigt, tog fram en cigarett och satte den i munnen. Jag vågade inte peka på skylten i hissen där det stod ”Rökning förbjuden”. Det var långa och krångliga ord för mig som just lärt mig läsa, men mamma hade berättat för mig några gånger vad där stod, och nu kände jag igen varje bokstav. De två långa orden sa att pappa inte fick tända cigaretten förrän vi kom ut. Oroligt tittade jag på hans händer. Han hade ena handsken på och letade i fickan efter något, inte tändstickor, hoppades jag.

Jag sprang ut ur hissen det fortaste jag kunde, nerför halvtrappan ut till ytterdörren. Äntligen var jag före pappa och han hade inte hunnit tända sin cigarett. Jag fick inte upp dörren, den var för tung, men pappa knuffade bara på den och tog några stora steg till höger, medan han strök tändstickan mot plånet och förde den till cigaretten. Det var ju min skolväg. Javisst, där låg ju Sofia kyrka uppe på en kulle som jag gick förbi varje dag, men ändå visste jag knappt inte vad en kyrka var. Pappa tog så långa steg och jag kom att tänka på Geisha som knappast hann med mig om jag hade bråttom någon gång. Det hände att jag drog henne i kopplet, men pappa hade inget koppel på mig.

Uppför backen till kyrkan fick jag nästan springa och jag höll på att tappa muffen. Kängorna var för stora, vi hade fått dem efter Lillemor, min kusin som var ett år äldre. Inne i kyrkan hade man trottat in en massa med människor.

”Nu kom vi för sent i alla fall!” viskade pappa i mitt öra och jag kände röklukten sticka i min näsa. Jag tittade efter cigaretten, och såg den i hans vänstra hand. Han hade släckt den. ”Sätt dig där!” pappa knuffade ner mig på en stol i kanten av en bänkrad och fortsatte själv framåt.

Jag ville inte alls stanna där ensam, jag försökte knuffa mig fram, men alldeles för många ben stod i vägen. Pappa vände sig inte utan gick bara framåt. Sen såg jag honom inte mer och jag fick tårar i ögonen. Det var sådant pappa inte tyckte om, men nu såg han ju inte. En hand stack ut ur en bänk, och en röst sa, ”Sätt dig här, du får nog plats!” Det var en kvinna, lika suddig såg hon ut som allt omkring mig. Hennes röst var snuvig, men det verkade som om alla människor här i Sverige talade på det sättet. Var hon snäll? Det lät så. Jag satt mig bredvid henne, men tryckte mig så nära väggen på bänken som möjligt.

Nu hördes musik, så stark som jag aldrig hört förut. Varifrån kom musiken? Var det en radio eller en grammofon? Den fyllde hela kyrkan, den gick genom mina öron ända ut i lillfingersnageln. Jag tyckte först inte om den. Det dallrade under fötterna, jag kände hur det luktade något, var det inte lite bränt? Sedan sköljde melodin över mig, medan den ena efter den andra ställde sig upp och såg sig bakåt. Tittade de på mig? Jag kände mig opassligt klädd, i min omsydda kappa och med mössan på sned. Kängan hade jag trampat snett, tänk om de sku’ tycka illa om mig?

Det dröjde ett tag innan jag såg att de alla vände huvudena mot kyrkdörren bakom mig. Där kom en hel mängd människor, klädda i grå kåpor. Nej, förresten, den som gick först var vitklädd och hade en stor planka framför sig, eller var det kanske åror, jag tyckte de gick i kors. Bakom honom gick någon med ett ljus i handen. De var alla vuxna och trädde långsamt fram mellan stolarna. När de kom förbi mig höll jag på att falla mellan bänken där jag satt och bänken framför, så hårt tryckte jag mig från dem. Varför stannade inte pappa hos mig? Varför kom inte mamma med?

Så försvann alla gråklädda framme någonstans. Människorna satte sig ner i bänkarna, den ena efter den andra sjönk ner mot stolarna utanför och jag hoppade upp på bänken igen och satt sedan där och dinglade med benen tills jag märkte att ena kängan höll på att ramla av. Då ställde jag mig upp igen, men det var så trångt att jag inte fick på mig kängan. Det starka ljudet kom igen, jag hörde att det var en melodi, och människorna omkring mig började alla sjunga.

Nu som vuxen förstår jag att de sjöng ”Bereden väg för Herran”, men då tyckte jag bara att det lät som en brusande flod. Jag blev lite rädd, jag såg efter pappa, men han var borta någonstans.

Jag vågade inte röra mig där jag stod och blev så trött i fötterna i synnerhet i den högra foten där kängan ramlat av. Ljud studsade mellan stenväggarna; nu som vuxen förstår jag att det var prästens tal som ekade och att det inte var särskilt lätt att förstå ens för en vuxen. När prästen pratat färdigt, kände jag en arm som lyfte upp mig på bänken igen. Jag hade nog somnat stående. Det var varmt i den grå kappanmen nu vaknade jag ordentligt, när det plötsligt dånade till.

Än i dag hoppar jag till när jag hör introt till ”Hosianna”. Det är mäktigt: Tadada, tada, tadada, tada, tadada! Jag kunde inte låta bli att nynna med, och damen bredvid mig i bänken lade sin psalmbok så att jag kunde se i den. Jag hann inte med att läsa, men jag hörde: Hosianna, Davids so-on. När vi kom så långt som till Hosia-a-a-a-na, hosia-a-a-ana, hade jag redan lärt mig melodin: hosia-a-a-ana och ville fortsätta: hosia-a-a-ana, när den pötsligt slutade: Hosia-anna! Jag kom en bit efter, men ingen tittade argt på mig.

Sedan gick allting utan några vidare omständigheter. Jag satte mig ner och somnade nog ett tag, vaknade till när kängan, som bara hängt på ena tån) ramlade ner på golvet med en väldig smäll. Då måst’ jag försöka pilla på den igen. Sned och vind var den och jag blev sur på mamma som inte gav mig ordentliga kängor, så kände jag att jag behövde kisi, och sen kunde jag inte tänka på något annat ända tills människorna omkring mig ställde sig upp och började tränga sig förbi mig. Jag gled ur bänken och kilade mig framåt för att hitta pappa. Byxor och tjocka strumpor, skor och kängor, hårt och illaluktande. Någon strök mig över huvudet och sa ”Fel håll!”, någon annan sa litet snuvigt irriterat : ”Trängs inte!” Men var fanns pappa? Skulle han någonsin hitta mig? Jag förstod att jag måste gå ut, där måste han väl se mig.

Jag ställde mig utanför och väntade, och där kom han. Hårt tog han mig i armen:

”Varför stannade du inte där jag satte dig? Nu fck jag leta i onödan!”

Så gick han med stora steg och jag halvsprang efter honom med ena kängan alldeles lös på foten. Jag ryckte i hans överrock och ropade:

”Jag måst´ kisi”, han ropade bara tillbaks: ”Karpa upp dig, det är int’ långt hem!”

Jag klarade mig hem utan att något kom i byxorna och de blev bara litet våta när jag inte hann upp på toasitsen fort nog. Mamma skulle nog inte märka något. Jag räckte inte upp till handtaget för att spola, men jag tvättade i alla fall händerna.

Det här är mitt första minne av första advent. Mycket senare fick jag veta att pappa bara gick i kyrkan till första advent. Hosianna var viktig för honom och den psalmen har blivit viktig för mig också.