Inledning
Skuggor faller till hösten, både fysisk och andligt. Tyst faller de, men inte osynligt. Vårt nya politiska styre fick mig att inse att människor inte klarar av att både uppfylla sina egna och naturens behov. Redan för länge sedan bekymrade jag mig för klimatförändringarna. Nu är det snart för sent att göra något åt dem. Det nya politiska styret kastar en tung och mörk skugga över allas vår värld.
Den här boken är en samling av några av mina tankar om klimatförändringar och olika tekniska lösningar i en volym. Jag har utgått från tre böcker, som jag delvis skrivit om. Min förtvivlan över min egen hjälplöshet har drivit mig. Hoppas den skiner genom här och där!
Del 1
När havet stegKapitel 1
Havsytan har stigit
Den 17 mars 2117
Nu får det vara nog. Jag, Yasmine Raket, kan inte stå utanför och titta på längre. Mitt projekt börjar i dag. Jag ska prata in det här i dagboken, för mig själv och andra. Det är av felen man lär sig, sägs det. Jag tänker inte göra några fel. Man kan väl lära sig av det som fungerar också.
Mitt projekt vill jag kalla – nej, jag kan inte komma på något bra namn just nu.
Klimatförändringarna skrämmer inte bara mig, utan alla människor. Skogsbränderna och översvämningarna överraskar de flesta, om nu inte frånvaron av bin och myggor gör det.
När jag går ut från min trapp kan jag gå torrskodd. Men jag kan inte gå ner till tåget så där som jag brukade göra förut när jag skulle åka till jobbet. Det har inte gått på länge. Reseavdragen gör att det blir billigare att åka till jobbet de gånger jag måste vara där. För det mesta arbetar jag hemma., som vi vande oss vid under pandemin. Internet fungerar fortfarande.
Inlandsisen har hållit på att smälta länge redan. Historikerna berättar att de första tecknen kom för hundra år sedan. Stora isblock bröts loss från Grönlandsisen, rätt ner i havet. Vattenytan steg inte särskilt mycket av dem, men det blev värre. Isen på Antarktis smälte ner senare, och då det var en större ismassa höjdes havsnivån rejält. I dag är havsnivån mycket högre än för hundra år sedan. Ingen har förutsett en sådan snabb utveckling. Någon meter har de värsta pessimisterna spått, men de har inte räknat med Antarktis. Dessutom är uppvärmningen mycket större vid polerna än vid ekvatorn.
När vattnet steg försökte man rädda Stockholm genom att bygga vallar mellan öarna i Stockholms skärgård. Höga skyddsvallar har ju fungerat för Nederländerna i många år.
Efter ett tag vällde vattnet in över vallarna också i Stockholms skärgård. Det var då som mina föräldrar drunknade. De hade bett mig komma med dem och gå på något museum. Inte hade jag tid med det. Jag höll på att läsa om en ny aspekt på gammaldags artificiell intelligens. Den texten räddade min kropp från att drunkna men inte mitt hjärta. Om jag bara hade gått med dem, så hade jag sluppit den här sorgen som vill slita sönder mig i små bitar, så små att de skulle passa småfåglarna. Jag försöker låta bli att tänka på mina kära. Hur de stod där utanför museet just när vågen kom. Ingen chans hade de mot vattenmassorna. Det var en tsunami som kom sig av att nårgonting ute i Stockholms skärgård brast. Museihuset rasade också.
Jag vill inte minnas bilderna som skickades ut över alla bildapparater, små som stora. Nej, jag trycker ner synen av deras våta och krossade kroppar långt ner i minnet och försöker lägga läsfrukter ovanpå. Det är bara det att bilderna av dem reser sig upp som gubbar i lådor när jag inte är tillräckligt vaksam. Jag måste sysselsätta mina tankar hela tiden.
Stockholms skärgård är översvämmad. Klippor och tallar sticker upp ur grumligt vatten där rester av husgeråd och människokroppar flyter omkring. Det värsta att se är inte människokropparna. Det är leksakerna som ger alldeles för många tankar. Inte visste jag att legobyggen kunde flyta. Hela konstruktioner, flygplan och tåg, slott och kojor, flyter omkring på de grå vågorna. Inte nog med det, pulkor och kälkar, skidor och stavar, vantar och mössor men inga sockor. De är väl kvar på fötterna.
Somliga människor, som bott längs Östersjöstranden, klarade sig när svallvågorna kom. Många av dem flyttade upp mot berg och skogar. I närheten av mitt hem har de översvämmade blivit mina grannar. De stör mig inte. Jag sitter mest och läser och skriver. Det gick så fort det där med klimatförändringarna. Översvämningar och skogsbränder, artutrotning och energibrist, allt kom på en gång.
Det är nog de synbara förändringarna som gjort att så många röstade för en världsregering styrd av något annat än människor. Så långt fungerade i alla fall demokratin att vi kunde erkänna att människan inte kan styra sig själv. Vi måste ha någonting utanför oss som kan bestämma. Gud? Nej, det var länge sedan människor slutat att lita på någon Gud. Kyrkorna är kulturminnesmärken, ingenting mer. Gud var förresten en dålig politiker redan förr i tiden.
Vid senaste valet hade alla politiska partier nästan samma program: Människan måste få hjälp med energiförsörjningen, med miljöförstöringen, med resursfördelningen och för den delen också med produktionen. Det duger inte med enbart lokala regeringar, problemen spänner över hela världen. Inte heller klarar en mänsklig regering alla problem. Människor har alltför många svagheter som hänger med sedan stenåldern. Alla vill ha det bästa för sig själva. Samarbete över gränser, över kulturer, verkade vara helt otänkbart.
Det bästa är att människorna insåg detta och hittade en lösning, som innebar att vi borde låta oss styras av en världsregering. Men den regeringen ska inte bestå av människor utan konstrueras med artificiell intelligens. Det är det enda som kan rädda oss som befolkar denna jord, menar initiativtagarna. I mer än hundra år har tekniker och forskargrupper över hela världen arbetat med att utveckla artificiell intelligens. Nu är systemen utvecklade, eller snarare, de har utvecklat sig själva, de är färdiga att gripa in. Varför inte passa på?
Jag håller inte med om det där med artificiell intelligens, men jag brydde mig då inte tillräckligt mycket för att ta del i kampanjerna och demonstrationerna mot en omänsklig världsregering. Inga människor ställde upp i valen. Det blev bara partier som förespråkade någon form av artificiell intelligens kvar.
Valkampanjerna såg jag på min VIU (Vägg för Information och Underhållning). Ibland var de roande, till exempel när ungdomarna i partiet AIDA började sjunga arior som handlade om Artificiell Intelligens i Dagligt Arbete. De råkade ofta i gräl med dem som företrädde partiet AIAI, en akronym som stod för Artificiell Intelligens i Allmänhetens Intresse och var ett parti som framförallt rekryterade äldre människor. Ungdomarna i AIDA vågade sig inte riktigt på att slå ner pensionärerna i AIAI, så man kunde se hur de, likt kopplade hundar, stod och skällde på varandra, ungdomarna med sina rollspelsfigurer och pensionärerna med sina rollatorer. Värre schismer blev det när något av NN-partierna härjade med sina neuronnät. Det sprakade som fyrverkeri när de kastade ut näten i vattnet. En gång blev det kortslutning när ett neuronnät kastade sig över sångarna i AIDA. Allt tystnade, till och med min VIU. Det blev mörkt och kölden började krypa in genom väggarna på mitt hus innan det blev ordning på elförsörjningen igen.
Jag, som heter Yasmine och är i mogen ålder, hela fyrtionio år, sitter fortfarande mest hemma och tittar på. Jag är glad att jag inte var med i valkampanjen, jag är rädd för elektriska urladdningar, för att inte tala om hur illa jag tycker om människor som bråkar med varandra.
Ensam är jag som vanligt. Det är självvalt, jag har nog med mitt jobb. Inte vill jag ha vare sig en man som ställer krav på mig eller barn som måste uppfostras. Hittills har jag haft mina föräldrar som sällskap – nej, det är ju det jag inte får tänka på.
Vad tänkte jag på när jag röstade? Hade jag något alternativ? Nej, jag orkade inte tänka så långt. Jag lade ner min röst. Jag var inte intresserad av politik. Det fanns så mycket annat som var intressantare. Nu tänker jag annor-unda, jag ska, nej, jag måste engagera mig.
Förresten var det något NN-parti som vann. NN står i vanliga fall för Nomen Nescio – namn okänt. Jag såg dem som okända, därför röstade jag inte på dem. Men bland partialternativen stod NN för neuronnät. Det fanns olika slag, alla med någon beteckning som antydde hur de byggdes upp; deras faltning, förvirringsmatrisen eller dimensionalitetens förbannelse. Det där var termer som stod i valpropagandan. Jag förstår ingenting. Kanske det obegripliga lockade dem som röstade.
Jag hör nog mer till AIAI tror jag än AIDA. I vilket fall är det något AI-parti jag hör till, inte NN. Neuronnät förstår jag mig inte alls på. Hos AI-partierna försöker man åtminstone förstå problemen. Människans svagheter, hennes korttids-minne, hennes tendens att övertolka, hennes kortsiktighet, allt detta måste man ta med i beräkningen. Alltså, om ett system ska bestämma över människan räcker inte vare sig framåt-matande eller bakåtfortplantning. Människan är en del av Systemet.
Därför behövs mitt projekt. Det är inte bara för mig, utan för mänskligheten. Jag måste ta reda på vad ett AI-system som ska styra människorna behöver veta om människor. Vad behöver vi hjälp med? Vad vill vi begära av ett överordnat system?
