Jag har en risk, bör ej gå ut

Vid datorn får jag sitta

När maten väl har tagit slut

Så får jag ny mat hitta

Men i affärens virrvarr

Finns mycket mat ej över

Bland kylvaror och knirrknarr

Finns ej det jag behöver

När mina teblad inte finns

Då får jag jag dricka vatten

Och när jag listan inte minns

Jag nöjer mig med spatten

Ett lotteri att mat beställa.

När jästen tagit slut

Kan degen inte svälla

Och mina bullar plattas ut

Och kycklingen som jag beställt

Den stannar listigt borta

Det som ur hyllan förr har vällt

Har kommit helt tillkorta.

Då får jag vara utan mat

Det gamla kan ej räcka

Det går ej mer att va’ kavat

Och ej ha mjöl en vecka!

Och när det ej finns nån lök

Så vill jag odla egen

Men det blir ganska mycket stök

Med hackan uppå vägen.

Nu gick det ganska många ägg

I kras i papperspåsen

Men i min lagg kom nu och lägg

En sked av frukostsåsen

När mjölk behövs till pannkakan

Då får jag väl ta vatten

Och när jag inte fisken fann

Får han gå hungrig, katten.

Jag hoppas möglet snart blir gratis

När tiden bara lider

Jag sitter här med min potatis

Och väntar bättre tider

Jag minns Lars Wivallius ”Klagevisa över denna torra och kalla vår” som jag lärde mig sjunga i Tabernaklets kör för mycket länge sedan.

Bokmässan i Linköping i lördags har gett anledning till många reflektioner. En del tycker att det var för trångt mellan borden. Andra att det var för många seminarier på gång. Ytterligare några att borden var under- eller överbelastade med böcker och andra grejer eller att de som stod vid borden var för påträngande eller för tillbakadragna. Det fanns framträdanden som konkurrerade. Det är lätt att hitta fel utanför böckerna. Visst är våra böcker fantastiska? Javisst, men …

Själv börjar jag undra om inte de stora förlagen har rätt som är så restriktiva i sin utgivning. Det finns helt enkelt inte en efterfrågan på litteratur som matchar den flod som just nu finns genom egenutgivningen. 

Det kan ju också hända att böcker helt enkelt är ”ute”. Ofta när jag talar med människor om en bra bok som jag just läst får jag höra: Jag har inte läst boken, men jag har sett filmen. Ridå! (Vad jag menar? OK, vi kan väl ta det igen: Film är inte samma sak som bok. Och om skillnaden har det skrivits hyllmetrar.)

Böcker är ”ute” av ungefär samma skäl som historieberättandet vid lägerelden: Det finns få lugna stunder längre.

Böcker är ”ute” av ungefär samma skäl som föreningslivet mattas av: Dubbelarbetet ger mindre fritid.

Böcker är ”ute” av ungefär samma skäl som biograferna står halvtomma: Det finns för mycket annat som lockar.

Du kan säkert fylla på listan med datorspel, rollspel, video.

Människor har alltid flyttat eller flytt. Flyttat i hopp om att få bättre levnadsvillkor, eller flytt undan krig och förföljelse. Folkvandringar har funnits tidigt. Judarna vandrade redan under 500-talet före Kristus, medan det som kallas för ”folkvandringstiden” inträffade under medeltiden. Den moderna flyktingkrisen började på 2010-talet.

Låt mig följa min egen tråd. Min flykthistoria börjar med att min mormor flydde från första världskriget år 1916. Själv flydde jag med mina föräldrar från bomberna i Helsingfors i början av andra världskriget. Då hamnade jag i ett neutralt land. Allt borde vara frid och fröjd, men flykten bor kvar i kroppen, jag kommer aldrig från den. Alltid är jag utanför, alltid känner jag mig på flykt. Det är så mycket jag inte förstår, och det kommer så många nya skrämmande idéer.

De idéer som skrämmer mig just nu är de här:

”Sverige är svenskt, vi har svenska värderingar?” 

Betyder det att vi ska bo i ett vakuum? Att inga nya tankar, eller människor, får komma in till oss?

”Vi som är här måste väl ha företräde framför dem som kommer? Och vi som redan kommit hit måste väl gå före dem som kommer senare?”

Det känns som att lägga badhanddukar på en badstrand tidigt på morgonen för att gå dit och bada på eftermiddagen. 

Vad sägs om orden: ”Allt vad ni vill att människor ska göra mot er det ska ni också göra mot dem?” Jag vill ta emot med en öppen famn. När jag var barn bodde alltid någon utanför familjen i vår trånga lägenhet. I vårt moderna Sverige är samhället ansvarigt. Vem öppnar sin dörr för en främling? Vem tränger ens en gång ihop sig för en släkting?

Vem lyssnar på orden: ”Allt som ni har gjort mot en av mina minsta bröder, det har ni också gjort mot mig.”

Visst förstår jag att vi i Sverige inte kan ta emot flyktingar från hela världen. Det är ett dilemma jag inte klarar av. Därför skriver jag i stället för att skrika. 

Vem kan låta bli att skriva om den första droppen? Inte jag!

Solen mejar 

Solen mejar

Takets vita hår

till droppar I sjungande skimmer

Bliv det du är, sa Aristoteles. 
Låt det sjunka in: Bliv det du är.

Bli det du är:
En uppmaning att lära känna mig?
Vem är jag? Vad är jag? Hur är jag?

Bli det du är:
Ett hopp om evigt liv – 
Jag kommer aldrig att veta vad jag är.

Ödet har gjort mig den jag är
– Jag vill inte bli
en boll för ödets fötter.

Jag ser så många som tvivlar på sin egen förmåga eller begåvning. Kan den här tanken möjligen trösta och styrka? Det tar minst 10.000 timmar att utveckla en talang, färdighet eller begåvning till mästarklass.  

10.000 timmar – hur mycket är det? Koncentrerat arbete klarar man inte av hur länge som helst. Låt oss säga tio målmedvetna timmar i veckan. Det blir tusen veckor. Ett mästerskap klarar vi av på knappt tjugo år, alltså, om vi bara orkar.

Är det någon tröst att veta att jag måste koncentrera mig på ett område för att bli en god författare, en sevärd artist eller en musiker värd att lyssna till? Kanske det. För mig är det ”tröst för ett tigerhjärta” att få det bestyrkt att jag behöver anstränga mig mycket och länge för att uppnå vad jag vill. Jag har förstått att endast begåvning inte räcker för att komma långt. Det krävs dessutom hårt arbete. 

Detta tröstar mig eftersom min teckningslärare brukade säga att jag var helt obegåvad när det gällde teckning/målning.

Det går till och med att uträtta en hel del utan särskild talang. Se till exempel följande bok: Peak : vetenskapen om att bli bättre på nästan allt : sanningen bakom 10 000-timmarsregeln / K Anders Ericsson & Robert Pool ; översatt av Kjell Waltman.

Jag gick till en sida med aforismer för att hitta någon som sagt det här snyggare och hittade bland andra följande:

”Idéer kommer inte flygande som fjärilar, de är resultatet av hårt arbete.”

”Nemo nascitur artifex” – Ingen föds mästare.

”Geni är evigt tålamod” ( Michelangelo)

Mitt eget bidrag är följande:

Det krävs ögon för att hitta diamanter men tålamod för att slipa dem.

Nu skulle jag försöka beskriva nihilismen, men det blev mycket svårare än jag trott. Thomas Bildström beskrev sin föreställning av ”meningen med livet” som ”42”, och där har jag också varit en gång. Ett uppkäftigt svar för ”insiders” – i det här fallet oss som läst och älskat bokserien (eller filmen) ”Liftarens guide till galaxen”. 

Ändå klampar jag vidare:

Nihilism har enligt Wikipedia många sidor:

Metafysisk – det finns ingen ”verklighet”, inga ”verkliga” objekt.

Min kommentar: När jag arbetade på Tema Kommunikation talade man ofta om ”social konstruktion”. Många av oss positivister (i synnerhet jag) sa, att jag helst skulle ducka om någon kastade en sten mot mig. Dumt sagt, men klokt tänkt?

Epistemologisk – all kunskap är tillfällig och omöjlig att verifiera.

Min kommentar: Här tenderar jag som forskare att hålla med. Uppfstrad som jag är i logisk positivism tror jag att man kan förkasta ett påstående, men inte att man kan bekräfta det. Det exempel jag brukar tänka på är ett enkelt logiskt exempel:

”Om det regnar blir det vått. Nu är det vått.” 

Kan man då säga att det regnat?  Nej, naturligtvis inte. Det finns många andra omständigheter som kan göra min gräsmatta våt, till exempel en vattenspridare.

Jag är alltså epistemologisk nihilist.

Mereologisk 

Det här förstår jag helt enkelt inte. Det har något att göra med att objekt med egna delar inte existerar. Det som existerar är grundläggande delar (eventuellt alltså gemensamma över olika objekt).

Existentiell:

Livet har helt enkelt ingen inneboende mening. Den främste företrädaren är väl Nietzsche, som karakteriseade människans existens som helt tom på mening, ändamål, sanning och värde.

Så kändes det för mig ett tag, när min livskamrat dog, och bilden här visar min sinnesstämning då. Sedan jag målade den bilden dog också mitt bildskapande. Jag vågar helt enkelt inte närma mig den existentiella nihilismen.

Moralisk:

Eftersom livet inte har någon mening eller värde, finns det heller ingen moral. Allt är tillåtet, ett mord är ingenting särskilt.

Min kommentar: Gillar inte, vågar inte säga något.

Politisk:

Förnekar behovet av politisk styrning, och inte bara det utan också behovet av familj och lag. 

Min kommentar: Känns som en stor självöverskattning

Rysk rörelse inom nihilismen

Började redan på 1860-talet och förnekar all auktoritet. Verkade framförallt som en protest mot tsarväldet och den rysk-ortodoxa kyrkan och kan ha varit en rörelse som bidrog till den ryska revolutionen. 

Min kommentar: I backspegeln ser vi Ryssland som fortfarande mycket auktoritärt, och den intellektuella nihilismen har tydligen svårt att göra sig hörd mot de styrande.

Allmän  kommentar: Att kategorisera är något människor gärna gör. Samtidigt är det en omöjlig uppgift. Jag ser de här olika kategorierna som perspektiv, som visar att det finns många olika sätt att beskriva eller tänka om nihilismen. Jag såg att jag själv haft en väldigt ensidig syn på nihilismen. Jag har förkastat den, tyckt synd om människor som tänkt så här. Nu ser jag kanske lite mer, men jag kan fortfarande inte med perspektivet. 

Vågar mig på att skrapa litet mer på den fråga vi antagligen alla ställer oss inför en kalenderförändring: Vad är meningen med livet? Det låter väldigt pompöst, och jag har ingen möjlighet att göra en genomgående analys av vare sig semantik eller filosofi som hör till begreppet, därtill är både min förmåga och min kunskap för begränsad.  Det är kanske dumt att överhuvudtaget ta upp frågan. Tack vare Anna Lindmans programserie i TV vågar jag mig ändå på att närma mig området. Utslitet? Kanske, men svårt att komma ifrån.

Jag slår naturligtvis upp Wikipedia och finner olika sätt att närma sig ”meningen med livet”:

1. Nihilism – det finns helt enkelt ingen mening.
2. Immanent mening i livet.  Det gäller att upptäcka en mening som är given.
3. Existentialism – vi skapar själva meningen med våra liv

4) Fortplantning – släktets överlevnad

5) En livsuppgift – ett projekt – att lämna världen lite bättre efter min insats.

Jag ska klampa vidare i amatörfilosofens fotspår i några följande inlägg.

Varje år händer samma sak i slutet av året. Jag blir quasifilosofisk. Quasi därför att jag egentligen inte kan något om filosofi. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över vadan och varthän och kanske litet varför och hur.

Hur tänker jag på livet egentligen? Det här måste jag reda ut innan jag skriver mina memoarer. Den röda tråden ska jag spinna. Garnändar har jag gott om.

Psykologi

En ände har med mitt intresse för psykologi att göra. Inte den psykologi som jag jobbat med, utan den genuina, den som mina elever saknade i vår psykolotiutbildning. Varför beter sig människor som de gör? 

Engagemang.

En annan ände har med mitt engagemang att göra. Varför engagerar jag mig i vissa saker och inte i andra? Varför har jag plötsligt engagerat mig i klimatet men inte i nykterheten? Varför målade jag så intensivt under en period i livet? Varför är det författande som fångat mig just nu?

Relationer

En tredje ände är svår – relationen till andra människor. Kärlek, vänskap, släktskap, vad är det? Brukar jag eller missbrukar jag? Vill jag eller inte? Hur förvaltar jag det finaste jag har?

Någon gång ska jag börja fundera över Maslows behovstrappa. En annan gång över meningen med livet och ytterligare en över föreställningar om livet. Få se vad det blir. 

I går reflekterade jag över hur vi bildar ett första intryck av någon vi möter.

I dag vill jag fortsätta, men nu vill jag reflektera över vad som kan spela roll på Facebook. Vad tänker andra om oss och vad vi tänker om våra medmänniskor när vi bara möter dem ”på nätet”? Facebook ger fler intrycksmöjligheter än fysiska möten: profilbilden, bakgrundsbilden, den egna presentationen och så själva inläggen. (Ja, vilka grupper personen är med i också, förstås, mer?)

När jag får en ny vänförfrågan, vilket händer varje dag, tittar jag på namnet och profilbilden. En blomma eller en hund blir direkt förkastad, en utländsk militär likaså. Äldre gentlemän intresserar mig inte heller, jag har redan en i huset och han är nästa för bra för att vara verklig. Men en kvinna med många gemensamma vänner, det är skillnad, då fortsätter jag och tittar på hennes presentation av sig själv. Där har jag en hel del att arbeta med själv, ser jag.

Det är en annan sak i grupper eller på sidor. Där granskar jag sällan presentationen, utan jag kastar mig direkt ut i engagerade diskussioner, med- och hänryckande skrivinspirationer eller hjälpsamma utryckningar. Eftersom jag är en spontan (läs: relativt hämningslös) person tänker jag inte på vilket intryck jag själv ger. Som Boel skrev: Hon känner mig genom mina robotar. Det är kanske inte det första intrycket jag skulle vilja ge om jag tänkte mig för. Därför försöker jag reparera det nu.

I diskussionens vågor är Facebook en eka byggd av skrivna tecken. Det betyder att språkhanteringen blir lika viktig för det första intrycket som årtagen i en eka eller för den delen svansföringen för en katt och en hund. Jag störs av felstavningar, även om jag vet att fingrarna har svårt att hitta rätt på en mobil och att många har dyslektiska handikapp. Men om alldrig altid stavas fel, tror jag inte på fingrarnas klumpighet, och den som inte kan skilja på ”de” och ”dem” kan inte skylla på dyslexi. Svordomar stör mig oerhört och jag ser dem (felaktigt enligt vissa undersökningar) som tecken på dålig språkkänsla eller dålig människokunskap.

Beteendet på Facebook är svårare att definiera, men visst påverkar det mig helt omedvetet. När jag tänker efter så undviker jag några vänner som ”jantar” andra. ”Du ska inte tro att du är något!” säger de (indirekt) när de till exempel kräver att de andra inte får göra reklam för sig själva. Det är svårt nog för alla att besegra ”jante”, ännu värre blir det om någon trycker fast ”jante” stämpeln på en. De vännerna som klagar på ”egenreklam” läser jag inte mycket av.

Andra skickar ut nyheter som de inte kontrollerat. Det är slarvigt, och jag slutar att läsa vad de vännerna skriver. De människor som talar nedsättande om andra får inte heller någon större sympati hos mig. Det är som att tala illa om någon bakom dennes rygg. Bort! Bort! Mina ögon är snabba på att fara över de inläggen, men hittills har jag inte ”avvännat” någon.

Jag gillar hellre människor som kommer med genuina inlägg än sådana som trycker på ”dela” knappen. Men där beror det förstås på om det delade innehållet är intressant eller inte – precis som i ”verkliga livet” gillar vi människor som är intresserade av samma saker som vi – helst på samma sätt.

Fysiska företräden spelar alltså inte så stor roll på Facebook, annat än när vännerna skickar ut ”selfies” på sig själva.”Selfies” ger nästan samma intryckschock som ett direkt möte. Men det kommer till en liten ”synd om” känsla: har vederbörande ingen  i närheten som kan fotografera?

Det finns säkert mycket mer att säga, men som slutkläm vill jag påstå att vi inte skaffat lika klara stereotyper för inlägg på Facebook som för fysiska möten. Det är nog bara en tidsfråga innan kategoriseringarna och med dem fördomarna kommer till de sociala medierna också.

Ett litet test: Vad skulle du tänka om mig om du mötte mig i den här röda jackan?

Det första intrycket av en människa, ett djur eller en text – vad är det? Jag tror att det första intrycket leder till en kategorisering. Det första vi gör är att stoppa in det som vi möter i någon för oss välkänd kategori.

Det gör att vi lätt kan hamna fel. Som häromdagen när en torggumma träffade på mig och råkade säga: ”Vad du är duktig som klarar Swish, fast du är så gammal!”  Inte kunde hon veta att jag haft med datorer att göra längre tid än hon varit i arbetslivet!

Eller när en stressad journalist mötte min text: ”600.000 resor mellan Sverige och Kanarieöarna om året!” och tyckte att titeln på mitt föredrag borde bli: Svenskarnas resvanor till Kanarieöarna. När det i själva verket handlade om min nya bok: Kanarieöarnas gåtfulla historia.

Det är mänskligt att kategorisera. Allt blir så mycket enklare om det stämmer med en kategori. Det betyder att en ung kvinna ibland upptäcker att hon blir uppfattad som sexig, en äldre kvinna möts av att bli betraktad som dum. En ung man kan ses som farlig och en äldre som gubbsjuk.

Det här känner rådgivare till. Till en anställningsintervju får du rådet att klä dig snyggt, men inte pråligt. Du ska ha en vänlig min, ett fast handslag och en aktiv uppsyn. Då har du chansen att bli kategoriserad som ”möjlig att anställa”. Till en journalist som ska skriva om din bok ska du ha en tydlig ”pitch”, och helst själv veta vad journalisten tror kommer att sälja.

Det finns en chans att gå vidare, att korrigera det första intrycket. Där kommer en annan av de mänskliga svagheterna in: att vi hellre bekräftar våra hypoteser än förkastar dem. Vad än de blonda skönheterna säger, så tas det bara som försök till flirt. Vad än den där unge mannen gör, ses det som försök att stjäla eller att göra illa. Den äldre mannens leende är bara äckligt.

Jag har nyligen pratat med en väninna som möter elakheter vid anställningsintervjuer. Hon är överviktig. En annan som jag träffat på Facebook kämpar med hur människor bemöter hennes  CP-skada.

Vi går alla omkring med färgade glasögon och möter människor utan att göra dem rättvisa. Så uppstår missförstånd mellan människor, fördomar bekräftas och avstånd vidgas.